Flickorna på hvb – vård, uppfostran eller någonting helt annat?

Vad innebär en vistelse på ett hvb-hem för en ung flicka som vistas där under flera år av sin tonårsperiod? Att lyssna till Alice, Johanna och Maria, idag unga kvinnor, är skrämmande.

Utåt sett är de tre rätt vanliga unga kvinnor. Maria lyser det extra om, hon väntar barn. Alice har en frisyr som kanske får någon i medelåldern att titta en gång extra. Johanna är lite rastlös, att träffas så här väcker obehagliga minnen. Under flera av sina tonår har de alla tre bott på samma hem för vård eller boende, hvb, eller hem för psykosocialt störda flickor. De har inte varit där samtidigt, de har träffats senare genom gemensamma vänner eller i den facebook-grupp som bildats. De söker stöd och bekräftelse i varandras erfarenheter. Det är skönt att veta att de inte är ensamma om sina upplevelser.
– Jag skrev dagbok, dokumenterade allt som kändes konstigt då. Det som händer blir snabbt vardag annars. Det har hjälpt mig att bearbeta, säger Alice.

Det är mycket de varit med om under de två till fem år de bott på institution. Subtilt vardagsförtryck och en del väldigt otäcka saker. Sådant som inga unga flickor ska behöva vara med om. Som att en jämnårig flicka och vän tar livet av sig.
– Lotten hade jättemycket ångest, personalen varnade oss när hon kom. Ni får försöka stå ut sa de. De hittade henne död i ett vattendrag. Jag sjöng på hennes begravning. Självmordsförsöken kommer att ebba ut sa personalen. Ni får hålla ut. Jag blev smittad av självskadebeteende, jag hade inte det när jag kom dit, säger Alice.

Maria vill berätta om diagnosen hon fick helt felaktigt på hvb-hemmet när hon var 15. Lindrig utvecklingsstörning. Det tog åtta år innan en annan läkare gjorde bedömningen att den var felaktig. Fastän hon läst upp betygen och idag är utbildad undersköterska och väntar sitt tredje barn kan hon vissa dagar tänka att något syns på henne.
– Jag var rädd att de skulle ta mitt första barn ifrån mig, säger hon och börjar gråta.
Det är viktigt för Maria att andra förstår vad diagnosen haft för påverkan på hennes liv.
– Alla vänner jag gått miste om, betyg som jag fick ta som vuxen för att ha en chans att få ett värdigt arbete, bristande självförtroende. Att min egen familj trodde att diagnosen stämde.  

Vill du läsa fortsättningen och IVO:s kommentar?
Prenumerera

eller

köp lösnummer.