Börjar jag bli gammal?

 

Min pappa var länge halvt förlamad och han var sängliggande några år innan han gick bort i dryga 80-årsåldern. Men han var klar i huvudet och vetenskapsprogrammen på TV, tidskriften Scientific American eller en god bok gjorde honom upprymd.

Ofta låg han och räknade – han var en passionerad matematiker. Jag tyckte det var hemskt att han så tidigt skulle bli så fysiskt begränsad. Men när jag frågade om han inte saknade att kunna ut och resa, göra något nytt så svarade han att han reste där han låg – han reste tillbaka i sitt liv, upplevde nästan allt på nytt, när han träffade min mamma, deras glädjestunder och sorger, händelser, människor, naturupplevelser, kunskapsupplevelser. Jag förstod det inte då, men jag tror att jag börjar förstå.

Innan jag blev pensionär så trodde jag att jag skulle snurra runt jorden, ständigt vara på resa, ständigt uppleva nya saker. Men det är så konstigt. Så mycket av det nya saknar färg, är rätt ointressant, känns så invant och inte nytt. Däremot kan jag när jag läser en artikel, efter kanske tre rader, vid något ord, en bild, fullkomligt försvinna iväg till en tid bakåt. Jag har börjat iaktta mig när det händer och det är så intressant. Jag kan nästan känna dofter, kan känna en annan människas närhet. Jag kan komma ihåg med alla mina sinnen. Samma sinnen som verkar ganska tröga på att ta emot nytt upplever dåtidens passion som det var nu.

Nu måste jag nog säga att det händer inte så ofta för jag är alltid på språng. Har alltid något möte inbokat, något som ska skrivas, inhandlas eller barnbarn som ska tas om hand. Det är inte så ofta jag sitter ner och slappnar av. Men jag börjar verkligen längta efter det. Börjar längta efter att bara sitta och känna efter. Känna efter och uppleva det jag upplevt, resa de resor jag rest.
Jag har läst någonstans att det finns en ny slags andlighet kopplad till ålderdomen. Är det vad det handlar om? Men jag är ju bara 68, hur ska jag då bli när jag är 80 om jag börjar redan nu? Då börjar jag väl prata med andar.

Eller är det bara så att jag gör det folk gör normalt, bara inte jag, för jag kopplar aldrig av.

Håller jag på att lära mig koppla av eller är jag på väg in i en ny väldigt spännande värld beroende på att man faktiskt har det mesta bakom sig och att det inte bara är bakom en utan med en? Att man är sina upplevelser, man är alla sina tider. Jag har börjat se på medmänniskor som är äldre-äldre, som verkar så skröpliga, som bärare av några mystiska väsen, fyllda av ett osynligt liv. Jag ser nästan en lyster kring dem.

Är det någon som känner igen sig? Undrar om det är något man kan ta upp på PRO-mötena?
Och får man vara så här när man egentligen borde springa runt och knacka dörr och valarbeta?

Carin

image_pdfSkriv ut PDF!image_printSkriv ut!
Postad i

3 Kommentarer

  1. claudette skilving den 31 aug 2014 kl 23:11

    Jag fick ofta frågan när jag gick i pension: Vad gör du hela dagarna? Hur får du tiden att gå? För många tycktes det som tanken svindlade. Vad gör man när man inte arbetar??
    Istället infann sig en stark känsla av frihet när man insåg att nu får jag själv bestämma vad dagen ska ha för innehåll, för det är så lätt att trava på i gamla hjulspår, när man har farten uppe. Men åldrandet medför förändringar, av kraften, energin och perspektivet att ständigt se framåt. Jag tänkte också som du Carin på allt man skulle göra när man gick i pension, resa, besöka länder man inte varit i och göra allt det där man inte fick tid till. Men det blev inte riktigt så. Lite resande har det blivit, men man får lägga i en annan och lägre växel. Det kan tyckas sorgligt, att kraften sinar och att man inte ständigt planerar framåt, men så är det inte alls. Tvärtom blir det mer tid för reflektion och att som du skriver Gun-Lis att knyta ihop nuet med sin historia. Det innebär inte att man sitter nöjt på sin kammare, nej ilskan och indignationen lever, över förtryck och utsatthet. Åldrandet innebär att erfarenhet och referensramar vidgas, så att det som sker i nuet kan vila mot ökad kunskap. Man förlorar något men vinner något annat. Kanske är det därför så roligt och intressant att umgås över generationsgränserna. Att stimuleras av ungas vetgirighet och energi och får dela med sig av sina erfarenheter, när det är som bäst förstås.



  2. Gun-lis Angsell den 29 aug 2014 kl 17:48

    Javisst Carin håller du på att bli gammal. Härligt!
    Gläd dig!
    För visst är det en befrielse när man känner att man knackat färdigt på alla dörrar, inte behöver försöka förstå livets alla mysterier och inte behöver jaga nya upplevelser eller odla några (tidskrävande, energislukande eller tråkiga) kontakter, utan kan hejda sig och låta livet komma ikapp.
    Handlar inte så mycket om att koppla av som att glädjas åt att äntligen ha insett att det inte är bara här och nu som gäller, utan att livet hänger ihop, framåt och bakåt.
    Professor Lars Tornstam, talar om gerotranscendens, en viktig fas i livet, som infaller när man börjar bli gammal. Han talar om perspektivförskjutning, behov av att reflektera över livet, acceptans för det man inte begriper och ökad känsla av sammanhang framåt och bakåt. Tyvärr finns hans bok/avhandling ”Gerotranscendence : a developmental theory of positive aging”, bara på engelska och kostar typ 900 kronor. Skulle kunna vara en mycket bra bok att diskutera på PRO, eller andra sammanhang. Tror att det var en artikel i Socionomen för länge sen, men kan inte hitta den. Kanske någon som vet.



  3. Maria Wallin den 29 aug 2014 kl 14:33

    Det är ju också så, att man inte BEHÖVER resa ut i världen längre! Världen är redan här, alldeles intill oss…
    Om vi bara öppnar oss mot alla som finns här från jordens alla hörn, som ofta har all tid i världen, i alla fall i det väntrum detta land sätter dem i flera år, och som det är så skönt att slå sig ner hos och bara vara. Här och nu; skoja, skratta, så småningom kunna övergå från engelska till svenska – snabbare än man kan ana. Och Carpe Diem!
    Men DET är ju en annan resa, att inte springa så förbaskat efter punkterna i kalendern, utan bara VARA – och kanske ta en fika, ett av de första orden som våra nya vänner lär sig.
    Tack och lov får man väl säga!
    Maria



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

ENOUGH

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

KÖP REKORDÅRENS SOCIONOMER

SOCIALPOLITIK NR 1 2021