Det kvardröjande intrycket av denna sorgliga historia är att det fortfarande finns vissa forskare som vill verka som en inkvisition och är beredd att ta till alla medel för att tryckta till en meningsmotståndare.

För inte är det en ren oredlighetsgranskning som eftersträvas. Som av en slump så är det oredlighet från en forskare som kommer fram till resultat som ogillas som skall utredas.

Faktum är att jag tror att – på riktigt – dessa angrepp kan gränsa till det ansvarsgrundande. Jag vill minnas att jag också sett samma tanke hos någon som håller på med just ansvarsfrågor. Kanske är dags för en JO-anmälan och en skadeståndstalan för Dodillet? Om hon orkar. Troll är det oftast bäst att lämna i skogen.

Och: Om din och Bo Rothsteins vetenskapligt så besynnerliga synpunkt har något för sig, hur ska man förstå att det satt en jurist i Dodillets betygsnämnd?

Jag tror det är väldigt viktigt att ha en öppen och bred debatt i en ett land som gör stor sak av att kalla sig demokratiskt.
Det finns, alldeles oavsett vad man tycker, många infallsvinklar till de flesta frågor. Att fler än 7 000 var inne och tog del av debatten på SocialPolitiks hemsida en enda marsdag i våras visar att fler delar den tanken, tycker jag.
Och i ett medieklimat där allt ytligare nyheter presenteras på allt flashigare sätt, kommer SocialPolitik att fortsätta med att envist lyfta fram sånt som inte får plats i det där mediebruset. Från olika håll.
Så är det t ex självklart att lägga in även kritiska inlägg, som ditt, i debatten. Även om du är ”sen på bollen”.

Hälsningar!
Maria Wallin
redaktör

Själv är verksam i samma fack som Jenny W. Jag skulle aldrig få för mig att kritisera offentligt avhandlingar i andra ämnen än mitt eget eftersom jag saknar kompetensen att göra det. I privata sammanhang har jag naturligtvis ibland förbluffats av hur t.ex. idé- och religionshistoriker och sociologer accepterar svepande generaliseringar och konstiga metodgrepp. Det samma gäller ofta för juridiska avhandlingar.

Jag har t.ex. läst Jenny W:s avhandling i delar och anser inte att den håller måttet som en god juridisk avhandling. Godkänd-nivån har den väl nått upp till, den är sorligt låg numer, men inte just över. Men Jenny har inte skrivit en vanlig juridisk avhandling utan något annat. Och om det accepteras av de andra flummarna så skall jag inte överpröva det. Det vore hybris. Men vissa imperialistiskt orienterade forskare verkar inte ha samma spärrar.

Att en tidning som SocialPolitik ställt upp med en kanal för detta undermåliga angrepp kan man bara beklaga.

Hej Bo,

Tack för synpunkter.
Jag antar att du tycker att jag tillhör de vattenkammade. Det smärtar. Jag har, som jag faktiskt tror att du väl vet, ingenting alls emot rebeller inom vår verksamhet. Men om vi ska ha en verksamhet värd namnet så är det viktigt att den kunskap vi producerar, som bör skilja sig från vilken annan kunskap som helst, framställs enligt vissa regler och metoder. Och det har inte forskaren gjort i det här fallet, vilket jag har kunnat kolla oerhört noga.
Vad ska man annars använda sin professionella auktoritet till? – Tyvärr jag blev oerhört besviken på Doillets avhandling. Jag öppnade den med öppet sinne, men blev alltmer bekymrad och kritisk under läsningens gång.
Inte på argumenten, dem har jag hört förut. Utan på hur hon driver sina teser. Tråkigt.

hälsningar,
Sven-Axel

Hej

tack för din synpunkter på min kommentar. Som jag ser det hade det hade varit helt i sin ordning om du angripit henne för att du anser att hon missförstått eller feltolkat vad du och andra skrivit och därför har dragit helt felaktiga slutsatser. Det tillhör så att säga det intellektuella arbetet att argumentera om sådana saker.
Men vad du gör är något annat, du anklagar henne för att fuska och för bristande forskningsetik samt hävdar du, utan att vara idé- och lärdomshistoriker, att hon borde ha underkänts i detta ämne. Istället för att ta den intellektuella debatten (du tycker att hon drar felaktiga slutsatser från ett empiriska material) tar du till administrativa maktargument och det är som jag ser det inte OK och dessutom är du inte alls övertygande i denna del av din kritik.
Till exempel, det hon skriver på s 210 är ju bara ett sätt att illustrera ett tankemönster i en politisk ideologi (Myrdalarnas kommunitarism) och inte någon del av hennes empiri där hon försöker belägga något. Läser man hela stycker från s 201 är detta helt uppenbart, åtminstone för mig.
Ditt andra exempel ger möjligen belägg för att hon hårddragit något, men att det skulle röra sig om ett oegentligt förfarande tror jag ingen forskningsetisk nämnd skulle gå på. I så fall finge man lägga ner rätt mycket av den Tingsteninspirerade idékritiska forskningen.
Risken med din argumentation är att du skrämmer många doktorander från att se kritiskt på vad vi gamla uvar har lyckats åstadkomma. Och som sagt, mera ja-sägare är val knappast vad vi behöver inom svensk hum-sam forskning.
Jag har själv åtskilliga gånger sett att mina arbeten refererats på sätt som jag baxnat
inför och använts i sammanhang som jag normativt starkt ogillar. Men jag har följt regeln att aldrig bråka ”neråt” i den akademiska hierarkin, bara ”uppåt”. Jag tror det varit klokt.
Många hälsningar
Bo

Hej igen Bo,

Mycket tänkvärt i det du säger. Det har inte varit min avsikt att ”slå neråt” och jag tror faktiskt inte att det är någon fara i detta fallet. Susanne har skapat sig stort utrymme på den offentliga och mediala scenen och har många som stöder henne där.
Som du vet ger inte artikelformatet utrymme för hur många exempel som helst. Det finns flera andra kan jag lova, minst lika graverande. Man kan förstås diskutera mitt urval, huruvida det är övertygande eller ej.
Jag tycker det. Men det allvarliga i det hela är att att vantolkningarna och förvanskningarna utgör ett mönster i avhandlingen och inte barar ett eller annat olycksfall i arbetet. Det är precis detta som jag gör att jag använder så hårda ord i min framställning.

i all hast,
Sven-Axel

Jag undrar hur i all världen ni kunde publicera professor Sven-Axel Månssons recension av Susanne Dodillets avhandling. Det hade naturligtvis varit helt i sin ordning om Månsson kritiserat henne för att han anser att hon missförstått eller feltolkat vad han och och andra skrivit och därför har dragit helt felaktiga slutsatser. Det tillhör så att säga det intellektuella arbetet att argumentera om sådana saker. Men vad Månsson gör är något helt annat, nämligen anklaga henne för att fuska och för bristande forskningsetik. Ovanpå detta hävdar han, utan att alls vara idé- och lärdomshistoriker, att hennes avhandling borde ha underkänts i detta ämne. Istället för att ta den intellektuella debatten (att han tycker att hon drar felaktiga slutsatser från ett empiriska material) utnyttjar han sin professorsställning till att ta till administrativa maktargument och det är inte alls acceptablet i en diskussion om hur ett komplicerat material skall tolkas.
Till detta kommer att han inte alls är övertygande i denna del av kritiken. Till exempel, det Dodillet skriver sin avhandling om Malmöprojekets intentioner i sin avhandling (s 210) är ju bara ett sätt att illustrera ett tankemönster i en politisk ideologi (Alva och Gunnar Myrdals kommunitarism) och inte någon del av hennes empiri där hon försöker belägga något. Läser man hela stycker från s 201 är detta helt uppenbart, åtminstone för mig. Det andra exempel Månsson ger visar möjligen belägg för att Dodillet hårddragit tolkningen av Månssons forskning något, men att det skulle röra sig om ett oegentligt förfarande är jag övertygad om att ingen forskningsetisk nämnd skulle gå på. I så fall finge man lägga ner rätt mycket av den Tingsteninspirerade idékritiska forskningen.
Den stora risken med Månssons argumentation är att han skrämmer många doktorander från att se kritiskt på vad vi gamla professorsuvar har lyckats åstadkomma vilket bara kan leda till att vi får än fler inställsamma, okreativa ja-sägare inom forskningen. Jag har ingen anledning att lägga mig i själva prostitutionsdebatten, men det väl just sådana doktorander som Susanne Dodillet som vi behöver inom svensk hum-sam forskning. Nämligen de som vågar ifrågasätta oss, som vågar peka på att det kan finnas helt andra sätt att tänka om ett problem än de vi är vana vid. Vi har väl nog med vattenkammande politiskt korrekta opportunister inom akademin som det är och Månsson agerande skrämmer ännu fler till anpassning till de dominerande tankesätten
Jag har själv åtskilliga gånger sett att mina arbeten refererats på sätt som jag baxnat inför och använts i sammanhang som jag normativt starkt ogillar. Men jag har följt regeln att aldrig bråka ”neråt” i den akademiska hierarkin, bara ”uppåt”. Jag tror det varit klokt eftersom de hierarkiska maktstrukturerna är problematiska nog som de är. Månsson artikel och de grava anklagelser har riktar mot henne utgör en sorglig illustration över maktens arrogans och intoleransen i svensk forskning.

Bo Rothstein
bo.rothstein@pol.gu.se
professor Statsvetenskapliga inst, Göteborgs Universitet