Hämta inspiration i nya boken Köp dig fri! – om design, överlevnad och konsumtion.

I boken synar designjournalisterna Ingrid Sommar och Susanne Helgeson dagens hysteriska konsumism i jakt på nya fungerande kriterier för kvalitet. De gamla, en gång förträffliga stridsropen om ”skönhet för alla” och ”slit och släng” har förvandlats till usla deviser som ”sjukt billigt” och ”köp och släng”. Lika usla är de konsumtionsmönster vi har anammat i väst och nu är i full färd med att försöka sprida till resten av världen. ”Något som inte kommer att fungera”, skriver de.

Välkommen till lanseringen av Köp dig fri!, Malmstenbutiken, Stockholm, onsdagen den 8 februari kl 16–18. Osa till release@arenabok.se

Läs även andra bloggares åsikter om Köp dig fri, konsumism, kvalitet, Ingrid Sommar, Susanne Helgeson, konsumtionsmönster eller annat intressant.

Familjehemmens riksförbund slår nu larm. Det är ont om familjehem och i många kommuner står barn i kö, och även mera tveksamma hem accepteras.

– Det har blivit en ond cirkel. Man har svårt att hitta familjehem och vågar inte ställa krav på de som anmäler sitt intresse, för då är man rädd att de kanske ska försvinna, säger ordföranden i Familjehemmens Riksförbund, Telle Söderberg, till Ekot och föreslår att staten ska ta över ansvaret.

Många tusen barn och unga lever i familjehem, när de biologiska föräldrarna brister i omsorg på grund av exempelvis missbruk eller psykisk ohälsa. Socialstyrelsen har gång på gång påtalat brister i hur familjehem sköts. Barn och äldreminister Maria Larsson säger till Ekot att hon inte tror på att frånta kommunerna ansvaret för att hitta och bedöma lämpligheten hos familjehem. Hon tycker dock det är bättre att kommunerna direkt söker familjehem istället för att gå via privata bolag som många gör i dag.

– Jag tror att det allra bästa sättet är att socialtjänsten gör rekryteringen från början. Då kan man etablera ett gott förhållande där man skapar tillit mellan socialtjänsten och familjehemmet, säger barn- och äldreministern.

I nyhetsinslaget berättar Maria Johansson, som många år jobbat för ett privat bolag som tagit fram femiljehem till kommunerna, att vinstkravet inom bolaget ofta gjorde att man släppte igenom hem som inte borde godkänts som familjehem.

Läs vidare på Sveriges Radios hemsida.

Bloggat om familjehem:
Sirpa Hotti – * DU behövs. Du är viktig och värdefull.
Eva-Britt Dahlström – Naiva socialtjänstshandläggare kränker familjehemsplacerde barn!

Läs även andra bloggares åsikter om familjehem, föräldrar, Familjehemmens riksförbund, Socialstyrelsen, Maria Larsson eller annat intressant.

Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson, Slutstation Rättspsyk. Foto: Anders Löwdin

När Unga Vuxna –dagarna gick av stapeln i Stockholm den 20-21/1 var SocialPolitik på plats med reporter och fotograf. Dagarna innehöll en lång rad seminarier på temat professionell behandling för yrkesverksamma inom psykiatri, på behandlingshem, terapimottagningar eller inom sociala verksamheter.

Ett av de mest uppskattade och berörande seminarierna var det som hölls under rubriken Slutstation Rättspsyk. Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson berättade om sin nya bok som handlar om unga kvinnor som inte är dömda för något brott men ändå förvaras på rättspsykiatriska högriskkliniker tillsammans med män dömda för mord, misshandel och våldtäkt. Flickorna har allvarliga självskadebeteenden och kommer hit när allmänpsykiatrin gett upp. På rättspsyk utsätts de frekvent för tvångsåtgärder som isolering och bältesläggning och är enligt författarna helt rättslösa. I nästa nummer av tidningen SocialPolitik kommer ett reportage om hur det kan bli såhär och vad ansvariga tänker göra åt det.

Se även Thérèse Erikssons och Sofia Åkermans hemsidor.

Monica Ek och Malin Kan. Foto: Anders Löwdin

–Att ta emot vård är inte så lätt när man är 15 år och inte tycker man är värd det, sa Malin Kan. Men vi måste vara vid deras sida.

Elin Pehrandel, Katarina Persson Pagels och Anders Norrman.
Foto: Anders Löwdin

Här kan ni läsa programmet för Unga Vuxna –dagarna. (PDF-fil)

Bloggat om detta:
Ludmillas blogg – Intressant helg om allians och tvångsvård
Thérèse Eriksson, Tankestormar – DBT – Dialektisk beteendeterapi – minskar självskador hos unga

Läs även andra bloggares åsikter om Slutstation Rättspsyk, självskadebeteende, Unga Vuxna –dagarna, rättspsyk, Sofiaängens behandling och skola, närpsykiatrin i Örebro eller annat intressant.

Domen mot Martin Schibbye och fotografen Johan Persson i Etiopien är fullkomligt hårresande. Den etiopiska regeringen måste omedelbart frige två journalister på journalistiskt uppdrag i Ogaden! Den svenska regeringen måste omedelbart föra fram detta berättigade krav men också strypa biståndsmedel till Etiopien och se till att EU gör detsamma.

Maria Wallin: Som redaktör har jag haft kontakt med Martin Schibbye sedan 2009. I SocialPolitik nr 1/2010 medverkade han tillsammans med fotografen Jonas Gratzer i en viktig artikel om sexturism och pedofili i Filipinerna.

I kontakterna med Martin Schibbye fick jag ett antal artiklar att välja bland. Inte någon av dem avvek från genren riktigt bra och viktiga grävande reportage, som lyfte fram perspektiv, teman och människor som inte så ofta får plats i det slimmade massmediala utbudet.
Länk till mappen med reportageförslag här. M Schibye förslag [PDF-fil]

Vi publicerar här artikeln från Filippinerna från nr 1/2010 – papperstidningen är ännu bättre, beställ!

Maria Wallin
redaktör SocialPolitik

Reportrar utan gränser och Journalistförbundet har samlat medel till förmån för frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson.  De insamlade pengarna går till advokatarvode och andra kostnader under den rättsliga processen i Addis Abbeba.

– Utrikesdepartementet hanterar detta som vilket annat konsulärt ärende som helst och då täcks inte kostnaderna för advokat. För att garantera att Martin och Johan får en så bra rättslig hjälp som möjligt i ett land som är oroväckande rättsosäkert startar vi den här insamlingen, säger Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan gränser.

– Frilansar har inte samma stöd som någon utsänd från de stora och etablerade mediehusen. För oss är det självklart att hjälpa Martin och Johan i en extremt utsatt och svår situation,  säger Jonas Nordling, ordförande för Journalistförbundet.

Donera pengar genom att betala in på bankgironummer 5567-3818, betalningsmottagare Reportrar utan gränser. Märk inbetalningen Johan och Martin. Eventuellt överskott från insamlingen ska användas till stöd för andra journalister som behöver rättslig hjälp när de arbetar utomlands.

Läs också journalisten Leo Lagercrantz inlägg på SVT Debatt:

”Utrikesminister Carl Bildt har haft personliga ekonomiska intressen i den etiopiska Ogadenprovinsen. Kanske var det dessa journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som åtalas för terrorism i Etiopien ville undersöka. Carl Bildts förflutna inom Lundinkoncernen urholkar gång på gång hans trovärdighet som utrikesminister.”

Och Gunnel Gomérs kommentar till artikeln
Hon lyfter fram Maj Wechselmans senaste dokumentär Det är upp till dig! om hur Lundin Oil och Lundin Mining varit inblandade i folkmordet i Södra Sudan och Ogaden. Ja, etnisk rensning!
VD Lundin själv finns med i en intervju. Han har beskydd av en milisgrupp. Intill honom står en liten kille med stor kalashnikov.

100 miljoner dollar i vinst hade Lundin gjort när de klev ur Södra Sudan. Klipp till: en skrytande Carl Bildt om sitt uppdrag som styrelseledamot i Lundin Oil i konstitutionsutskottets utfrågning. Det framgår som obegripligt att Bildt kom undan; att vi har en utrikesminister med så smutsiga händer. (Ur recension i SocialPolitik 1/2011).
Se filmen på ABF play:

Carl Bildts uttalande om Lundin Petroleum i Skavlan den 7 oktober är anmält till Granskningsnämnden.

Läs även andra bloggares åsikter om Martin Schibbye, Johan Persson, Lundin Petroleum, Carl Bildt, Lundin Oil, Lundin Mining, Etiopien, Reportrar utan gränser eller annat intressant.

Så är det då advent igen. Ordet betyder väntan men i dag undrar jag lite då och då: väntan på vad?
Det här är den tid på året vi förknippar med lycka och förväntan, tindrande barnaögon, lussekattsbakning, pynt, mys med familjen och väntan på julaftonen.

Jag fick för några veckor sedan frågan om jag i dag ser någon förbättring på situationen för de människor som har det svårt och dåligt ställt?

Hos mig kan jag inte se någon förbättring i situationen. Hit vänder sig fortfarande människor som är utförsäkrade för första gången och de som är på väg in i andra omgången liksom pensionärer, arbetslösa och Fas 3-are. Faktum är väl att de flesta som behöver ekonomiskt bistånd finns inom dessa grupper.

Biståndet man söker är för mat på bordet, just nu vinterkläder till barnen, räkningar, mediciner, julklappar mm. Dessutom börjar även effekter av detta synas på fler områden som skapar ytterligare utanförskap och moment 22. Har på sista tiden mött flera vuxna i arbetsför ålder som inte längre har råd att ha en dator och internetuppkoppling. Detta gör att de får ytterliggare problem att betala räkningar och fördyrar levnadsomkostnaderna då många banker i dag tar ut avgift per räkning som betalas över disk. (Detta drabbar även många äldre).
Det gör det också svårare att hålla kontakt med omvärlden och att söka arbete. Men det drabbar även återigen barnen då nästan all kommunikation mellan skola och hem sker via dator. Veckobreven med information om utflykter, medhavd matsäck, badkläder mm går förlorat och barnet blir utanför.

Vi hade härom veckan träff med olika samhällsaktörer här på Gotland där även socialtjänsten medverkar. Där fick vi veta att utbetalningarna av försörjningsstöd ökat med ca 10 % förra månaden jämfört med samma tidsperiod förra året. Detta trots att stödet även ökade i fjol. Och det är dessa grupper som står för ökningen. Det gör att man nu måste börja se över vad annat som kan dras in på som inte är lagstadgat och tvingande. Det nuvarande arbetslöshets och sjukförsäkringssystemet skapar alltså en dominoeffekt där fler än dessa grupper drabbas. Dock hela tiden grupper som behöver stöd.

Det vi också ser, vilket jag upplever som fruktansvärt, är att människor i dag inte reagerar på samma sätt när de utförsäkras eller hamnar i Fas 3. Det finns en uppgivenhet och en sorts hopplös acceptans i att systemet ser ut så här. Det gör att människor förtingligas och tappar sitt människovärde och självförtroende. Man kan nästan göra vad som helst med människor över tid som gör att de inrättar sig och fogar sig i överhetens beslut. Se vad som hände med människorna i Auschwitz eller annan beprövad vetenskap på detta område. Men är detta rättfärdigt och riktigt?

När hopplösheten breder ut sig och människor tystnar blir det också enklare att utföra de pålagor som kommer uppifrån. Inget motstånd finns och inte heller behöver man fundera över om det är rätt och värdigt det som utförs. Jag hör även en glidning i åsikter. Varför skall människor tycka att de har rättigheter? Bör de inte vara tacksamma?

Vi har FN:s konvention om mänskliga rättigheter som Sverige har ratificerat och därför skall följa. Artikel 25 i FN:s konvention talar sitt tydliga språk:

1. Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.
2. Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp. Alla barn skall åtnjuta samma sociala skydd, vare sig de födda inom eller utanför äktenskapet.

Det som sker just nu uppfyller inte detta! Stora grupper av människor, ung som gammal, har i dag inte denna levnadsstandard utan tvingas leva under och utan detta välbefinnande. De kommer till oss för att be om hjälp för sin överlevnad, barnen drabbas dubbelt och skillnaden mellan rik och fattig ökar.

Jag trodde faktiskt inte att ett land och dess styrande som skall följa FN:s konventioner fick, med egen lagstiftning, sänka människors levnadsstandard och trygghetssystem av ideella skäl när den ekonomiska möjligheten finns att behålla den?! Vi befinner ju oss inte i krigstillstånd.

Så advent – väntans tid – vad är det?

Själv väntar jag på en förändring till det bättre där alla är lika mycket värda. Där vi värnar om varandra även i våra politiska system, oavsett vad de heter, genom att ha FN:s konventioner om mänskliga rättigheter för ögonen och följa dem.

Diakon Marie Larsson
Visby Domkyrkoförsamling

Läs även andra bloggares åsikter om advent, Fas 3, ekonomiskt bistånd, socialtjänsten, FN:s konvention om mänskliga rättigheter eller annat intressant.

– Jag avskyr begreppet segregation, säger Muharrem Demirok, centerpartist i Linköping. Var finns det etnisk segregation? Ja, i Danderyd, men inte i miljonprogramområdena.
Muharrem Demirok uttalar sig i Dagens Samhålle nr 42 och fortsätter:
– Nej, lägg ner alla integrationsprojekt och använd pengarna till att stärka skolan, företagandet och arbetsmarknadspolitiken.
Muharrem Demirok ansvarar för stadsbyggnad och miljöfrågor i Linköping och satsar på att bygga många och bra lekplatser. Vår tids moderna mötesplatser, anser han – 35 år pappa till 3-åriga tvillingar.

Läs även andra bloggares åsikter om segregation, miljonprogramsområdena, etnisk segregation, integration, Muharrem Demirok eller annat intressant.

Tror på lika värde
LEDARE Maria Wallin: Vilket ska vi sätta främst? Jämställdhet och mänskliga rättigheter eller sexistiskt förtryck av respekt för kulturella och religiösa kulturyttringar? Läs ledaren!

Heder eller människorätt?  ”Skräcken för att verka intolerant och trångsynt gör att Sverige accepterar beteenden som är ytterst intoleranta och trångsynta. Lägger sig platt inför hedersrelaterat förtryck.” Möt Soheila Fors i Karlskoga.

Helle Klein för samma kamp idag Efter 20 år i den politiska hetluften predikar hon för människovärde mot sexistiska och föminskande tendenser och strukturer.

Från andra sidan längtan  Vägen till vuxenliv blev olika för Cizzi och Jacqueline. För den ena sjukdom och en slocknad livsvilja. För den andra ett gryende konstnärsskap. Den ena framför kameran. Den andra bakom. Se bilderna!

Droger mitt i byn  Oslo, den lilla huvudstaden med det stora problemet. Missbruk och missbrukare i city – ett utslag av respekt för människovärde eller dubbelmoral?

Bostad enligt LSS  Flera kommuner följer inte lagen och får böta. Alltmedan många med funktionsnedsättning får vänta, och vänta. Och vänta.

Bryter tystnaden  Rebecca Anserud möter fördomar mot psykiska funktionsnedsättningar med öppenhet. En av ambassadörerna i (H)järnkoll.

Dessutom:
Vad är kärlek? Varför förtigs sexövergrepp på pojkar? Mellanösterns första mansklinik. Spelberoende med Pokerfejs.
Och en hel del annat…

Beställ nr 4 2011 av SocialPolitik, provnummer 35 kr (1 gång): order@socialpolitik.com
Prenumerera/värva nya prenumeranter!
Beställ SocialPolitiks nyhetsbrev direkt i din mail: socialpolitik@socialpolitik.com

CSA:s hederspris 2010 till ”en fri, kritisk och självständig röst i mediebruset… den lilla människans ständiga försvarare [slår] vakt om rättsstatens grundläggande principer som integritet, likabehandling, solidaritet, trygghet… Utmärkelsen går till en betydelsefull tidskrift och en enastående insats…” (CSA Centralorganiastionen för socialt arbete)

–

Läs vad andra skriver om Tidningen SocialPolitik, Soheila Fors, Helle Klein, LSS, Rebecca Anserud, funktionsnedsättning, Droger, Oslo, mänskliga rättigheter eller annat intressant.

LEDARE dec 2011: I tider av ökande klyftor är det givetvis provocerande att envisas med att tro på alla människors lika värde. Men det är det som genomsyrar många av artiklarna i SocialPolitik nr 4/2011, inte bara i intervjun med Helle Klein (sid 8). Tanken finns i Jacqueline Hellmans bilder av sin nära vän Cizzi (sid 12). I Rebecca Anseruds kamp mot fördomar kring psykiska funktionsnedsättningar (sid 30) och Anna Jara De Corinas rätt att flytta hemifrån (sid 26).
Det blir inte lika självklart i artikeln om droghandeln i Oslo – särskilt inte sett med svenska ögon (sid 18). Är missbruk och missbrukare mitt i city ett utslag av en tro på alla människors värde eller bara dubbelmoral?

Det blir mera givet när Soheila Fors formulerar problematiken kring så kallat hedersrelaterat våld och restriktioner (sid 4). ”Skräcken för att verka intolerant och trångsynt gör att Sverige accepterar beteenden som är ytterst intoleranta och trångsynta,” anser hon. Men det är svenska lagar och FN:s mänskliga rättigheter som gäller. Ingen flicka ska behöva känna sig tvingad att kasta sig från sin balkong, knuffad eller inte knuffad. Basta!

Däremot skulle vi gärna se ett helt annat begrepp än heder i det här sammanhanget. Heder och hederlighet ska man vara rädd om och värna. Det vore bättre att säga skamrelaterat våld. Restriktionerna bygger på att den som har makten över andra skam- och skuldbelägger för att utöva sin makt.

En spännande nyhet slutligen SocialPolitik och Föreningen Socialpolitisk debatt som står bakom tidningsutgivningen har fått 916 000 kronor från Allmänna Arvsfonden för projektet Social Aktion under 2012. Tillsammans med Unga rörelsehindrade, Stiftelsen Gyllenkroken och Socialarbetare för social aktion i Göteborg och Basta i Nykvarn ska vi kunna vidareutbilda oss tillsammans i skrivande, retorik och IT. Något vi återkommer till under 2012.
Följ det och mycket annat i SocialPolitik.

Du vet: Prenumerera! Hjälp oss värva nya läsare/prenumeranter! Stöd en oberoende socialjournalistik.
Och ha en strålande fin vinter!

Maria Wallin
chefredaktör SocialPolitik

Missa inte Sveriges Radios granskning av skolan.
Under hela november sänder olika redaktioner i både P1 och P4 program som granskar skolan.

Föreningen Socialpolitisk Debatt, som står bakom tidskriften SocialPolitik, har beviljats stöd ur Allmänna Arvsfonden med 916 000 kronor för år 1 av 3 i projektet Social Aktion.

Läs mera:

Skrivarkurser, retorikskola och gemensamt digitalt torg. Det kommer SocialPolitik att kunna genomföra tillsammans med fem andra parter under 2012.

Det är Stiftelsen Gyllenkroken, Vägenut! kooperativen och Unga Rörelsehindrade, URG, i Göteborg samt Bastagruppen, Nykvarn och Socialarbetare För Social Aktion, SFSA, i Göteborg som i samarbete med SocialPolitik beviljats stöd med 916 000 kronor för år 1 i ett tre-årigt Arvsfondsprojekt.

Syftet med projektet Social Aktion är att ge röst åt grupper med egna erfarenheter av utanförskap och diskriminering. Föreningen vill skapa mötesplatser och initiera nya möten mellan brukare och brukarorganisationer å ena sidan och socionomer och socionomstudenter å den andra. Avsikten är att förstärka brukarperspektivet hos socionomstudenter. Att möjliggöra en systematisk och konstruktiv dialog mellan socionomer/studenter och personer med funktionsnedsättning samt personer i andra former av utanförskap är ett av målen.
Metoder som kommer att användas är bl.a. skrivarverkstäder, retorikskolor, gemensam webbplats, workshops och seminarier samt en bred och avslutande konferens år 1, öppen för alla.

Ur projektansökan citerar vi:

PROJEKTIDÉ: Ge röst åt grupper med egen erfarenhet av diskriminering/utanförskap. Förstärka brukarperspektivet hos socionomstudenter.
Övergripande mål:
Skapa en unik gemensam plattform runt tidskriften SocialPolitik inkl. en gemensam webportal.
Nyskapande kraftfulla gränsöverskridande aktiviteter och samarbetsprocesser: studiecirklar kring skrivande, retorik och layout.
Nya möten och mötesplatser, initierad vital och konstruktiv dialog mellan grupper med egen erfarenhet av diskriminering och utanförskap och socionomstudenter, dvs personer som kommer att få makt att förändra.
Unika samarbeten och processer som tidigare inte ägt rum kring nya idéer och verksamheter som syftar till en reell förändring för diskiminerade grupper i Sverige.

På hemsidan och i tidskriften kommer fortsättning att följa!

DEBATT: Med substanslöst svammel och religiöst färgad antikunskap ”möter” barn- och äldreminister Maria Larsson missbruksvårdens erfarenhet och evidensbaserad forskning, skriver Johan Kakko, narkomanvårdsläkare och forskare i SocialPolitik nr 3/2011.
Bild: Jens Lennartsson

Med anledning av Gerhard Larssons missbruksutredning anordnade Rainbow konferensen Quo Vadis; Vart är beroende- och missbruksvården på väg? Maria Larsson var affischnamn, och skulle redovisa regeringens syn på missbruksutredningen.

Jag var inbjuden att föreläsa på temat Kunskap och tyckande. Jag ville sätta fokus på skillnaden mellan den vetenskapliga och politiska diskussionen. I den vetenskapliga diskussionen kan man inte säga något överhuvudtaget utan att vara beredd att svara på frågan: ”Vad har du för belägg för det?” I den politiska diskussionen kan man däremot säga precis vad som helst. Det kusliga i sammanhanget är att det är den politiska diskussionen som äger tolkningsföreträde.

Jag redogjorde för den debatt som Björn Fries och jag nyligen initierade på Expressens debattsida. Vi ville lyfta fram att Sverige har ett i världen unikt förhållningssätt gentemot de heroinister som trots underhållsbehandling inte lyckas bli drogfria. För dessa patienter avbryter vi behandlingen. Detta sker helt i strid med vetenskap, beprövad erfarenhet och brukarperspektiv. För att inte tala om WHO:s riktlinjer.

I vår debattartikel redovisar vi evidensen. Men i sitt ”svar” bemöter Maria Larsson inte ett enda evidens. Hon blundar helt för utfallet av den svenska traditionen. Hon gör ett stort nummer av att hon lyssnar på brukarna. Men har Maria Larsson frågat en heroinist, som står inför att bli utskriven från behandling, vad han tycker om det? Knappast.

Istället ”möter” Maria Larsson den vetenskapliga diskussionen med ett substanslöst svammel: att Kakko och Fries hyser en strävan att angripa regeringen, att vi har ideologiska skygglappar. Dumheter. Maria Larsson framställer tillvaron som problemfri, allmänt underbar och paradisisk. Detta är inget annat än religiöst färgad antikunskap. Hennes svar fyller mig med vanmakt; får ett statsråd verkligen vara så okunnigt och ignorant?

Till Quo Vadis anländer Maria Larsson 15 minuter före sitt anförande. Hon har inget att säga om missbruksutredningen. Hon avvaktar remisshanteringen. Men Maria Larsson berättar att hon har träffat den amerikanske drogsamordnaren, och att denne blev väldigt intresserad av svensk narkotikapolitik. Hon är så glad över att ha blivit inbjuden till den här konferensen; den har ju en så ”intressant diskussion”. Hade det inte varit klädsamt om hon i så fall stannat, och tagit del av den?

Mammorna hör av sig till mig. Förtvivlade och ursinniga mammor, vars barn blivit utskrivna från behandling, och sedan avlidit. Mammorna tror att jag har något hopp att förmedla. Det har jag inte. Ska jag berätta för dem att Maria Larsson har träffat den amerikanske drogsamordnaren?

Men mammorna och jag har en plan. Vi kommer tillsammans driva denna fråga vidare. Vi är inte färdiga med Maria Larsson. Fortsättning följer.
johan.kakko@sll.se

Johan Kakko är narkomanvårdsläkare och forskare i Stockholm och författare till Heroinberoende, Liber 2011

Läs även andras åsikter om Johan Kakko, Maria Larsson, narkotikapolitik, Björn Fries, sprutbyte, Gerhard Larsson, missbruksutredningen eller annat intressant.

I dag är var femte barngrupp större än 21 barn på 4 vuxna. På 80-talet gick det 10-12 barn i gruppen. Dagens stora grupper kan vara direkt skadliga för barnen, enligt aktuell forskning.

Tendens återutsänder en intervju med Elisabeth Bateman, förskollärare i Göteborg: Stora barngrupper skapar barn med problem och vi får betala det sen när dom behöver hjälp som äldre, säger hon och förundras över varför dagens föräldrar är så tysta?

Lyssna på programmet!

Läs även andra åsikter om förskola, barn, förskollärare, stora barngrupper eller annat intressant.

Inga vräkta barn och Bostad först! kräver forskare och ledning vid Lunds universitet i ett öppet brev till barn och folkhälsominister Maria Larsson. Det sticker i ögonen att regeringen i budgetpropositionen väljer att satsa fem miljoner på sänkt restaurangmoms. För en miljard kan vi bli av med hemlösheten.

Läs hela uppropet här.

Öppet brev till Barn- och äldreminister Maria Larsson och socialutskottets ledamöter
med förslag till åtgärder från Lunds universitet, forskare, prefekt, dekanus och rektor

Hemlöshetsfrågorna har blivit styvmoderligt behandlade i årets budgetproposition. En parallell till den sänkta krogmomsen sticker i ögonen: sänkningen kostar oss fem miljarder kronor om året och det är mycket osäkert om den kommer att skapa några nya jobb. Däremot tycks vi inte ha råd att satsa den miljard som det skulle kosta att ge 18 000 hemlösa en egen bostad och stoppa vräkningar av barn. Vi behöver också ändra arbetssätt och i stor skala pröva modellen ”Bostad först” som vi är övertygade ger mycket bättre resultat och troligen på sikt också lägre kostnader för samhället. Vi har all respekt för att regeringen måste göra prioriteringar men resultatet blir nu att vi som redan har det bra kan äta ute oftare och lite billigare och kanske blir det även några fler jobb men de hemlösa fortsätter att vara hemlösa. Vi vet att många är illa berörda över dagens hemlöshetsproblem och tror att en satsning på den här gruppen skulle ha ett stort folkligt stöd.

Forskare vid Lunds universitet har sedan länge forskat om fattigdom och hemlöshet. I dag vet vi både genom den internationella forskningen och i vår egen forskning att hemlösheten inte är ett något olösligt problem. Däremot är det, som det också påpekas i budgetpropositionen, ett mycket komplext problem. Det handlar till exempel om bostadsförsörjningen, att stoppa tillflödet av nya grupper hemlösa, att stärka de hemlösas rättigheter i lagstiftningen, att utveckla hemlöshetsforskningen, att komma tillrätta med den i dag helt oreglerade sekundära bostadsmarknaden där kommunerna i allt högre utsträckning kommit att få agera hyresvärdar gentemot bostadsmarknadens riskgrupper, att komma tillrätta med det svenska härbärgessystemet med sina destruktiva inslag, att använda mer effektiva metoder i arbetet med hemlösa, att ändra de negativa attityder som ofta sprids om de hemlösa osv.

Eftersom problemet är så komplext behövs krafttag och en samlad strategi för hur man ska komma tillrätta med problemen, både mer kortsiktigt och långsiktigt. Det är annars lätt att man ägnar sig åt en stuprörspolitik och endast löser de mest akuta och medialt synliga problemen. Ambitionerna behöver höjas rejält. För även om kommunerna har ett stort ansvar för frågan, så måste statsmakten visa att den är angelägen och viktig. Annars kommer inget nödvändigt trendbrott att ske. Hemlösa har inga starka organisationer och har svårt att offentligt agera för sin sak.

Hemlösheten har ökat i Sverige sedan vi gjorde den första nationella kartläggningen 1993 och nya grupper har synliggjorts. Vid den senaste nationella räkningen år 2005 fanns det 18 000 hemlösa. Det var en rejäl ökning sedan 1999, då den tidigare kartläggningen gjordes. I december kommer Socialstyrelsen att presentera nya siffror och det är knappast troligt att andelen hemlösa har minskat.

De hemlösa är långt ifrån en homogen grupp; den består av psykiskt sjuka människor, kvinnor som misshandlats, äldre hemlösa, unga människor som är på väg in i vuxenlivet och tillfälligt delar rum med andra, personer som drabbats av ekonomiska problem, personer som blivit vräkta p g a ekonomiska eller andra problem, personer som genomgått behandling eller avtjänat fängelsestraff och skrivs ut till ett liv på gatan.

Men den mest upprörande yttringen av hemlösheten är att det i Sverige år 2011 fortfarande vräks barnfamiljer. Kronofogdemyndigheten har numera skyldighet att föra statistik över ansökningar om och verkställda vräkningar som berör barn. Det finns tillgänglig statistik sedan tre år tillbaka. År 2008 berördes 2 363 barn av ansökningar om vräkningar, 2009 berördes 2 274 och 2010 berördes 2 562 barn. De barn som berördes av verkställda vräkningar var för respektive år 716, 618 respektive 632 barn. Statistik från de första kvartalen i år visar att vräkningar av barnfamiljer fortsätter och ser till och med ut att öka.

Det finns också en betydande grupp barn som är hemlösa utan att de har vräkts. De bor på tillfälliga korttidsboenden och är en grupp som man nästan aldrig talar om. Boverket har dessutom haft i uppdrag att kartlägga hur många barn som fanns inom den sekundära bostadsmarknaden, dvs. den bostadsmarknad där kommunerna i praktiken får agera hyresvärdar och den enskilda får olika typer av specialkontrakt som inte omfattas av hyreslagstiftningen och kan tvingas flytta med kort varsel. Enbart 74 kommuner kunde besvara frågan. Trots detta fanns det 2010 omkring 4 000 barn inom den sekundära bostadsmarknaden som därmed saknar en långsiktighet i sitt boende. Att kommunerna inte kunnat besvara enkäten visar på en stor kunskapsbrist.

Nyligen presenterade Stadsmissionen i Stockholm en egen enkätundersökning riktad till landets kommuner om hur situationen ser ut för ungdomar i hemlöshet. Enligt undersökningen ökar antalet unga som är hemlösa.

Även i jämförelse med våra nordiska grannländer har Sverige en något högre hemlöshet. I en artikel från 2008 konstaterar forskarna Lars Benjaminsen och Evelyn Dyb att en sannolik orsak till Sveriges högre tal är den att svenska hemlöshetspolitiken bygger på en sekundär bostadsmarknad i många kommuner. Hemlösa släpps inte in på den ordinarie bostadsmarknaden vilket leder till att det finns hemlöshet även i kommuner där det inte förekommer bostadsbrist!

Det är bra att hemlösa får utrymme i budgetpropositionen och att inte frågan förbigås med tystnad. En del förslag från regeringen är mycket lovvärda till exempel att man långsiktigt vill arbeta med bostadsförsörjning och sysselsättningsfrågor, att man vill förbättra vräkningsstatistiken, att tillsätta nationell samordnare och att man vill ge länsstyrelserna i uppgift att bistå kommunerna.
Men dessa förslag räcker inte på långa vägar.

Vi föreslår därför:
– Att man tar ett helhetsgrepp om frågan som spänner om allt från ett starkare lagskydd för de hemlösa till den stora frågan om hur den framtida bostadsförsörjningen ska regleras för bostadsmarknadens riskgrupper.
– Att man höjer ambitionen i den svenska hemlöshetspolitiken och inför kvantitativa mål som tydligt visar hur mycket hemlösheten ska minska över tid. Det går inte att arbeta med inte förpliktigande allmänt hållna mål och ambitioner. Vi menar att målen succesivt håller på att devalveras. I den senaste hemlöshetsstrategin var det ett mål att inga barn skulle vräkas. I budgetpropositionen finns följande skrivning ”Ambitionen är att inga barn ska drabbas av vräkning (ref. Hemlöshetsstrategin) och att antalet kommuner som arbetar förebyggande ska öka”. Mål har ändrats till ambition och gäller bara vräkningarna. Men vad gäller för barn som är hemlösa utan ha blivit vräkta? Gäller inte ambitionen dem? Barn och ungdomar ska inte vara hemlösa. Inga andra heller. Vi måste ha en 0-tolerans mot hemlöshet.
– Att man satsar en miljard istället för de 8 miljoner kronor (knappt 450 kronor per hemlös!) som satsas i 2012 års budget på hemlöshet. Det skull innebära en långsiktig lösning av hemlöshetsfrågan. Pengarna skulle räcka till en hyra på 5000 kronor i månaden åt Sveriges 18 000 hemlösa och stopp för vräkning av barn. Det skulle markera frågans vikt och kanske få kommunerna och också kraftigt öka sina satsningar.
– Att man provar Bostad först det arbetssätt som Lunds universitet har pläderat för under flera år. Bostad först eller Housing first heter modellen och den har provats med goda resultat på olika ställen i världen, bland annat på vissa ställen i Stockholm och i Helsingborg. Modellen går ut på att den hemlöse först får en egen bostad, därefter sätter Socialtjänsten in massiva hjälpinsatser för lösa den problematik som omger hemlösheten. Man utgår från att en egen bostad är en grundtrygghet som den hemlöse behöver för att kunna ta itu med sina problem.
Även om det ekonomiska läget är osäkert bör vi både för de hemlösas och vår egen skull kunna göra lite mer för en grupp extremt fattiga i dagens samhälle.

Hans Swärd, professor i socialt arbete, Lunds universitet
Ann-Katrin Bäcklund, dekanus, Lunds universitet
Kerstin Svensson, prefekt, Social högskolan, Lunds universitet
Per Eriksson, rektor för Lunds universitet