Anfall blev bästa försvar

Några korta månader, sommaren 1993, exploderade våldet i Trollhättan. Människor misshandlades för sin hudfärgs skull. En moské brann ner till grunden. När mediakaravanen drog vidare hade Trollhättan utnämnts till rasismens huvudstad.
Men det finns en förhistoria. År av konflikter, slagsmål och regelrätta gängstrider mellan invandrarungdomar och svenska ungdomar. Frilansjournalisten Lasse Winkler har talat med båda sidor i konflikten.

Diskussionerna har varit hårda runt familjen Nilssons köksbord i stadsdelen Lextorp i Trollhättan de senaste åren. De har handlat om moral och solidaritet, om identitet, våld och främlingsfientlighet, ibland om rasism. Barnens framtid har varit det viktigaste för familjen Nilsson.
Men diskussioner räckte inte till. Det blev en alltför ojämn kamp som, åtminstone tillfälligt, slutade när deras pojke var med och tände eld på moskén i Trollhättan. Eva Nilsson värjer sig. När sonen Björn brände ner moskén var det som om marken försvann.
— Det är tomt, ja bedrövligt, när jag tänker på det som har hänt. Hur ska jag kunna leva med det här?

Vi samtalar lågmält på varuhuset Åhléns café. Det är lagom stort. Vi väcker ingen uppmärksamhet. Eva är ovan, hon har inte velat prata med journalister tidigare. När drevet gick, under sommaren, var journalisterna alltför aggressiva, alltför okänsliga för att det skulle gå att få fram några nyanser. Dessutom var livet just då ett kaos.
De senaste åren har varit tuffa. Konflikterna utanför hemmet har lett Björn, näst äldst av fem barn, till uppfattningar som strider mot allt vad Eva och Göran står för.
— Han gick så långt till höger som man kan komma. Vi skällde jämt.
Eva och Göran är gamla VPK:are men har aldrig varit aktiva, säger hon. Släkten är arbetare och kommunister sedan generationer. Solidariteten med de svaga har varit självklar. Eva arbetar med utvecklingsstörda barn och Göran är arbetslös elektriker. I somras avskedades han från SAAB.
— Jag överösta Björn med motargument när han sökte sig till och blev medlem i Sverigedemokraterna. ‘I dag är det invandrare’, sa jag till honom. ‘I morgon skulle inte handikappade, sådana som jag arbetare med, eller trafikoffer vara värda någonting.’ Jag sa att ‘om Sverigedemokraterna skulle få något att säga till om så skulle inte någon som kostar samhället något längre få finnas till’. Fast det tyckte han ju att de skulle.

Björn säger själv att han ‘på sätt och vis’ är rasist.
— Men jag hatar ju inte alla folkslag. Jag tycker inte att vita är mer värda än svarta, säger han.
Rasism är en protest. En protest mot invandrargänget från grannstaden Kronogården. Björn berättar om gängbråk, om hur han och hans kompisar ‘de vita’ i Lextorp står mot ‘de svarta’ i Kronogården. Bråken som började med hårda ord och smågnabb förvandlades för några år sedan till slagsmål, misshandel och gäng som driver runt och letar upp motståndare, föräldrar och syskon som attackeras både fysiskt och verbalt.
— Allt har gått så fort. Det började i högstadiet, sedan har de trampat oss ordentligt. Nu har det kommit fram knivar och basebollträn med spikar i.
Björn har själv blivit slagen, knivhotad och misshandlad flera gånger av invandrargängen i Kronogården. Han lever i en värld där det gäller att se sig om över axeln, om man befinner sig i fel del av stan eller rör sig bland människor man inte känner.
Björn och kamraterna på Lextorps fritidsgård har det senaste året förvandlats från en grupp punkare till skinnhuvuden med alla tillbehör; rakat hår, bomberjackor och, för en del, kängor av rätt märke.
— Vi började hata invandrarna på Kronogården när de började bråka. De vill sätta sig i respekt, de vill att man ska gå efter väggen. Jag har aldrig gjort det, därför har jag fått mycket stryk.

Den "svarta" fritidsgården, Kronogårdens fritidsgård, december 1993. Här är omkring 80 procent av ungdomarna invandrare. Jag träffar David, Yasu och Samir som är mellan 14 och 17 år. De bor i Kronogården och tillhör gänget på fritidsgården. Det är ett gäng med medlemmar som kommer från Gambia, Etiopien, Finland, Syrien, Libanon, Irak, Chile, Hong Kong, Filippinerna, Somalia, Marocko, Kosovo och, ibland, någon svensk.
De kommer från olika delar av världen men deras erfarenheter är likartade. Märkta från början, av hudfärg eller språk, har de snabbt lärt sig att ta för sig. David, Yasu och Samir är charmiga och lätta att prata med. Jag får dock ett varningens ord med på vägen av personalen på gården: "Tro inte på allt de säger." Deras berättelse är en variation på samma tema som Björns:
— Det har alltid varit småbråk. Alltid någon som ropat svartskalle eller neger. I början var det okej, jag brydde mig inte, men sedan tröttnade jag, säger Yasu. Svensson snackar, han slår inte, säger morsan. De flesta är väl sådana men jag slog direkt.
Samir har flyttat runt i Sverige sedan han kom hit 1990. Det har inte varit lätt för honom att få svenska vänner.
— Folk kollade snett på mig. Jag visste inte hur jag skulle prata med svenskar. Det var andra regler än i mitt land. Jag tänder fort, gillar att skoja, men är det allvar så är det allvar.
Samir råkade ofta i bråk när han bodde i Skellefteå och Malmö. När han flyttade till Trollhättan hade han lovat sig själv att han skulle ta det lugnt. I stället blev det bara värre. Bara några dagar efter det att han kommit till Trollhättan blev han och hans kusin jagade av tjugo skinnhuvuden. Resten är en lång historia om att jaga eller jagas, om att slå och bli slagen.
Samir och Yasu har gott om historier på lager om hur de jagas av skinnhuvuden. Deras svar på klistermärken med sverigedemokraternas propaganda och högerextremistiska slagord blev de hemmagjorda SMMV, Svart Motstånd Mot VAM och BSS.
— Bevara Sverige Svart!
Yasu skrattar och slår en "broderhälsning" mot Samirs händer. David har alltför ofta fått höra att han är en "jävla zigenare". Då smäller det. Det har det gjort rätt mycket de senaste åren.

Under några få sommarmånader 1993 exploderade konflikterna i Trollhättan. På kort tid inträffade fyra grova händelser;
# 17 juli. En ung somalier får livshotande skador efter att ha misshandlats av organiserade Sverigedemokrater och högerextremister som sökt bråk hela kvällen. Råheten i attacken gör händelsen till en nationell nyhet.
# 14 augusti. Den shiamuslimska moskén i Trollhättan bränns ner av Björn och två av hans kompisar.
# 28 augusti. En libanesisk man, på väg hem från arbetet, attackeras utanför sitt hem av två maskerade skinnhuvuden. Gärningsmännen hade varit ute efter "svartskallar" hela kvällen. De hade tidigare på kvällen försökt få tag på några av ungdomarna från Kronogårdens fritidsgård men de hade varit för många och för starka. Till slut, efter en kväll med fylla och mycket skroderande hade de glidit runt i natten, i en bil, på jakt efter ett ofarligt offer. Den libanesiske mannen blev deras ensamma "svarting".
# 29 augusti. Den nedbrända moskén och misshandeln av libanesen blev droppen för många invandrare. Ett par hundra människor, vuxna som unga, samlades på Kronogårdens torg dagen efter det att libanesen misshandlats. Stämningen var elektrisk. Rykten korsade luften. Så gott som alla var beredda på krig. Nu skulle man försvara sig. Rykten gick att skinnhuvuden utifrån skulle komma till Trollhättan. På morgonen hette det att två bussar från Göteborg var på väg. På kvällen hade de två bussarna vuxit till ett trettiotal, varav två från Tyskland.

Det rådde organiserad anarki. Ensamma invandrare skickades ut på stan som lockbete medan grupper av invandrare låg i beredskap om något skulle hända. Så snart någon sa sig ha sett ett skinnhuvud löpte människor iväg för att göra upp.
Samtidigt körde tre bilar med raggare runt för att spana in läget. Någon av dem gjorde en obscen gest. Då var det klippt. Raggarna förföljdes till en bensinstation i närheten där en grupp invandrare gick till attack. All frustration upplöstes i okontrollerat våld mot okända människor. En person fick livshotande skador.

Jag går tillbaka till Kronogårdens fritidsgård, den "svarta" för att prata med fritidsledaren Pekka Ahonen som arbetar med det stökiga gänget på gården. Han är svårflörtad. Det fordras flera möten innan Pekka tinar upp, innan han vill berätta.
— Förr, innan händelserna i somras, köpte jag alltid Expressen samtidigt som jag köpte dagens snus. Men efter vad jag nu upplevt av journalister så har jag slutat läsa kvällstidningar.
Pekka Ahonen kom till Sverige från Finland som liten pojke. Familjen bosatte sig i Kronogården 1968. Han minns sina egna uppväxtår på 70-talet, de många konflikterna och kriminaliteten. Det är värre nu, säger han, svårare att få kontakt.
— De flesta invandrarungdomar sköter sig så klart. De klarar av den svåra processen att anpassa sig till svenska förhållanden samtidigt som de lyckas behålla sin egen kultur. Men alla klarar det inte. Det finns en del killar i det här gänget som inte visar någon som helst respekt för en svensk.
— De utnyttjar svenska tjejer sexuellt. De övar sig på dem och sedan gifter de sig med en flicka från sitt eget hemland. Deras systrar får inte komma hit för att inte få dåligt rykte. Där går gränsen för mig. Så behandlar man inte tjejer.
Pekkas bitterhet kommer ur erfarenheterna på fritidsgården och den motsägs inte på allvar av killas som Yasu och Samir. "Tjejer är som frimärken. Man slickar dom! Sätter på dom! Och skickar iväg dom!"
De här killarnas syn på kvinnor, menar Pekka, bryter starkt mot den svenska inställningen. Pekka har tidigare bara haft gott att säga om invandrare, men nu, efter de senaste årens konflikter börjar han tveka.
— Mitt tvivel handlar inte om invandrare generellt utan om enskilda människor. Men jag är frispråkig så på en del möten har jag ibland varit rädd för att uppfattas som rasist av politikerna.
Trots många kommunala projekt tror Pekka att det blir svårt att komma tillrätta med konflikterna.
— Jag tror att samhället har missat utvecklingen. Hatet har växt i flera års tid nu.

Den "vita" fritidsgården, Lextorps fritidsgård, december 1993: Här är 85 procent av besökarna svenska ungdomar. Jag träffar nio unga killar i åldern mellan 14 och 18 år. De är klädda i t-shirts med Ultima Thule-, Karl XII- eller Death Metalltryck. Några har solkors eller torshammare runt halsen eller i livremmen. Sommarens kollektiva huvudrakning är ett minne blott och håret har växt ut igen.
Det är en vanlig vardagskväll. Alla sitter eller ligger i stolarna runt ett bord. "Journalistjävlar. Ett jävla pack" blir välkomstorden. Invektiven haglar över mig en bra stund innan vi börjar prata. Prata är kanske för mycket sagt. När väl den första barrikaden av misstro är raserad överöses jag av "fakta":
"Det är dom, invandrarna, som gjort oss till rasister!"
"Jag hatar muslimer."
"Vi vill ena svenska folket så man slipper dräggen. Vi vill slå tillbaka."

En del av ungdomarna anser gott att de kan kallas rasister, andra tvekar. De flesta berättar, liksom Björn, om slagsmål och misshandel. Av nio unga grabbar säger åtta att de fått stryk av gänget på Kronogården en eller flera gånger.
"Det kom en flock på fyrtio stycken, alla sprang men jag stod kvar och fick stryk."
"Det var en konstig chokladgubbe som ramlade på sin moppe. Han trodde jag skrattade, så dom gav sig på mig i skolan. Jag gick till rektorn men det hände ingenting."
"Dom slog morsan i nacken när hon satt på bussen. Hon vågar inte gå ut nu. Då får man lite goa hämndtankar."
"Min kusin cyklade genom Kronogården. Hon är tjej, 19 år. Dom stannade henne och sa, va’ fan gör du här din vita hora?"
"Jag har fått stryk några gånger i skolan. Första veckan i höstas fick jag stryk tre gånger. Måndag, Onsdag och fredag."
"Jag fick stryk när jag köpte chips."
"Efter moskébranden har jag och min tjejkompis blivit kallade nassehoror här utanför."

Det är svårt att avgöra var gränserna går, egna upplevelser blandas med myter. Förakt och hat blandas med jargong. Det är tuffhet som gäller.
Henrik som är äldst, 18 år, fanns på torget när den unge somaliern misshandlades i somras. När misshandeln var över hade han gått fram, full, och frågat "Är du död, neger?" Henrik tycker inte händelsen med somaliern är så mycket att orda om.
— Fan, det var ju bara en enda gubbe som blev nedslagen. Det är ju vardagsmat. Lasermannen sköt ju minst hundra.
Alla minns tydligt den kvällen. Ett tjugotal ungdomar från Älvängen och Nol, ett par samhällen söder om Trollhättan, hade kommit till stan för att få vara med och "jaga svartskallar". Med välrakade huvuden och i "rätt" uniform sökte de sig först till sina gelikar på fritidsgården i Lextorp, för att få träffa "dom som varit med i TV". Flera hade följt med ut på stan, "på jakt". En bilkaravan hade åkt till Kronogårdens fritidsgård och hetsat ungdomarna där med "Sieg Heil!" och obscena gester. En lokal Sverigedemokrat hade sagt, att han "inte kunde sova om han inte fick tag på en svartskalle". Men ingen vågade sig på någon ur gänget på Kronogården. Till slut hittade man en okänd libanes...
— Då var det röj, säger Anders.
De tre unga män som brände ner moskén tillhör gänget på Lextorps fritidsgård. Här får de sympati. "Det var bra att bränna moskén. Vi ska ha svensk kultur här."
I slutet av vårt samtal slår någon på TV-n Det är hockeykväll. När nationalsången tonar ut ur rutan går någon fram och höjer ljudet. Samtalet tystnar.

Henry Augustsson är föreståndare på Lextorps fritidsgård.
— Ungdomarna har blivit brickor i ett spel, ett spel som de inte själva har lagt. Det har vuxit fram ett klimat för de här tankarna. Invandrar- och flyktingmottagningen, den ökande arbetslösheten och den allt sämre privatekonomin har satt sina spår. Ungdomarna känner sig hotade..
Det har varit en långsam process som hettade till ordentligt runt årsskiftet 1991-92. Då kom vändpunkten. Det anser såväl ungdomarna som personal som arbetar med dem. Det var något som hände då. Vad som hände är dock svårt att formulera, svårt att ta på för de flesta.
— En större grupp invandrare eller flyktingar flyttade in och attityderna hårdnade efter kriget mot Irak.
Tiden dessförinnan förekom inge flyktingfientliga diskussioner, inga speciella kläder eller märken på ungdomarna i Lextorp. Men på några månader byttes t-shirts med "Anarchy in the UK", "Sex Pistols" och "Jonny Rotten" ut mot "Hitler on World Tour" och klistermärken med rasistiska budskap dök upp på gården.
Personalen på fritidsgårdarna har försökt bemöta ungdomarnas hårdnande attityder. Men stödet från myndigheterna har varit dåligt och efter besparingar och nedskärningar kan det stöd man har fått sägas vara näst intill obefintligt.

Trollhättan har länge haft rykte om sig att vara en bra stad för invandrare och flyktingar att bo i, med en lång tradition av invandring. På 70-talet sökte sig många till den tunga industrin, framför allt finnar. 1975 var tolv procent av Trollhätteborna invandrare. 1993 var det sju procent. Många av dem som kom tidigare har sökt och fått svenskt medborgarskap.
Trots att det finns färre invandrare i dag och trots de goda erfarenheterna från 70-talet upplevs situationen svårare än tidigare. Kanske för att minnet är kort och/eller för att man nu så tydligt kan se vilka som är "vi" och vilka som är "dom".
En finne är i dag "vi". På det kommunala bostadsbolaget Eidar kan man inte redovisa antalet svenskättade hyresgäster i Kronogården. "Vi talar nu om nordiska invånare." Det är i dag ofta barn till de finska invandrarna som de nya invandrarna och flyktingarna möter som representanter för det svenska samhället.
Arbetslösheten i Trollhättan är hög. Den sista december låg den öppna arbetslösheten på 16,4 procent. Över fem och ett halt tusen människor. Då, på 70-talet, var det relativt homogena kulturer som möttes. I dag är det massor av olika traditioner och vanor som ska samsas inom ett litet område.
Trollhättan är ingen stor stad. Från centrum är det korta cykelavstånd till alla förorter. De flesta grupperar sig utmed Riksväg 45, utom de "finare" kvarteren i Strömslund, som ligger säkert förankrad på andra sidan Göta älv. Kronogården och Lextorp är moderna förorter, byggda på 60- respektive 70-talet. Kronogården är Trollhättans miljonprogramsområde. Här bor cirka 5 000 invånare i höghus eller i två- eller trevånings hyreshus. Omflyttningen har varit hög. Svenskar flyttar ut och invandrare och flyktingar flyttar in. I stadsdelens centrala delar är över hälften av invånarna "icke-svenskar".

Lextorp som ligger bortanför Kronogården, ses som ett snäpp bättre än Kronogården. Där bor ungefär 4 000 människor, arbetare och tjänstemän i höghus eller tvåvånings radhus. Också Lextorp har sett en omfattande inflyttning av invandrare och flyktingar på relativt kort tid.
Stadsdelarna toppar statistiken för arbetslöshet, andelen invandrare och flyktingar, låga inkomster, socialbidrag, andelen enförälderfamiljer och annan statistik som används för att klassa ett område socialt. Lextorp och Kronogården är Trollhättans problemområden.
I den här omgivningen ska ungdomar från hela världen söka sig en framtid och hitta en identitet. Många invandrarungdomar lever i två världar. Skolan och fritiden kräver sitt, familjen kräver sitt.
För svenskar i dessa områden är det svårt att hantera vardagen ihop med grannen och det leder ofta till konflikter. Barn och kvinnor blir slagna, skräp slängs ut på gårdarna, olika dygnsrytmer, flickor som pressas att betjäna sina bröder på bekostnad av sina egna liv, många invandrarungdomars föraktfulla syn på svenska flickor.
Fördomar och okunskap blandas friskt. "Vi och dom" blir till trygga läger. Resten handlar om att skapa utrymme. Kampen om identitet och utrymme i Trollhättans ungdomsvärld har pågått i flera år.
Enskilda grupper av vuxna och myndigheter har försökt reagera men det har inte varit tillräckligt. Först när motsättningarna blev akuta reagerade vuxenvärlden som helhet. Eric Andersson är socialdemokratiskt kommunalråd:
— Jag tillstår gärna att vi borde ha fört öppnare diskussioner långt tidigare.
Han är orolig för att konflikterna kan komma att öka:
— Om utvecklingen fortsätter och vi når en arbetslöshet upp mot tjugo procent så finns det risk för att spännvidden mellan människor ökar, att intoleransen ökar, att vi får ett hårdare samhälle som blir svårare att klara sig i.

Att vandra runt i Trollhättan efter sommarens mediabevakning är som att följa i spåren efter en retirerande armé. En armé som bränt marken efter sig.
Journalist är den minst gångbara yrkestiteln. Människor känner sig kollektivt utpekade, nedsvärtade. De har fått bära konsekvenserna av många mediarepresentanters egen rädsla. Penseldragen har blivit tjocka i bilden av det otäcka, ofta oförståeliga våldet. "Rasism" hr kletat sig fast vid bilden av Trollhättan likt en cirkusaffisch.
Trots det öppnar sig folk till slut. Deras berättelser målar upp en annan bild, en bild av sociala, ekonomiska och kulturella konflikter som tagit sig rasistiska och främlingsfientliga uttryck. Både för svenskar och invandrare.
Både svenskar och invandrare/flyktingar har attackerat oskyldiga människor. Båda sidor har drivit fram utvecklingen: Högerextremistiska svenska ungdomar har jagat ungdomar på fritidsgården i Kronogården som i sin tur jagat ungdomarna från Lextorp som, efter hand, har närmat sig de högerextremistiska grupperna.
Till slut, efter flera år av oförrätter och hämnd, är det svårt att se någon början eller något slut. Bara ett evigt upprepande av samma historia. "Black Power" — "White Power", "White Power" — "Black Power".

Högerextremisterna i Trollhättan ligger bakom flera fall av misshandel av invandrarungdomar, attacker mot en affärsinnehavare och korsbränning utanför moskén. Efter sommarens många bråk och massmediala uppmärksamhet har Sverigedemokraterna valt att ligga lågt. Några sitter av sina straff och andra, som överklagat, väntar på en ny rättegång.
Per Svensson är för närvarande talesman för Sverigedemokraterna i Trollhättan. Han fick hoppa in när företrädaren dömdes till fängelse för delaktighet i misshandeln av den unge somaliern på Fallens Dagar.
Per Svensson har varit aktiv i sitt stöd till de svenska ungdomarna. Han har blivit utpekad i lokalpressen som lokal ledare, vilket han själv anser orättvist.
— Jag har halkat in på det här. Och det enda jag har gjort är att jag har försvarat svenska ungdomar mot utomstående. Jag har gjort det jag tyckt varit rätt.
Han stöder Sverigedemokraterna men anser inte att det skulle bli någon skillnad om de kom in i kommunfullmäktige. Själ vill han inte heller bli invald.
— Jag är en person som hellre tar en knäckt näsa än ett knäckt självförtroende. Skulle jag komma in i politiken så skulle det bli bråk.
I stället har han börjat orientera sig mot andra organisationer. Per står, som han säger, på två ben. Så är det med flera av medlemmarna i Sverigedemokraterna.
— Jag har kontakt med andra grupper. Nationalsocialisterna har bra disciplin. Det är disciplin som behövs. Jag har alltid varit för ordning och reda.

Livet har varit tufft för Per Svensson. På kort tid förlorade han jobbet på SAAB och blev av med sitt förordnande som ordningsvakt. Han var väldigt nere under en tid. Ville ta livet av sig, men "vissa komplikationer uppstod", som han uttrycker det. Han säger att han gav "signaler till omgivningen" om att allt inte stod rätt till med honom, men att det inte var någon som lyssnade. I dag känner han mest aggressivitet.
— Jag ställde upp på SAAB och som vakt räddade jag många situationer. Vad har jag för det i dag?
— Jag identifierar mig med Kalle Anka. Han har alltid problem. När det löser sig står nya på tur.
Per Svensson gillar inte invandrare. Jo, de som kom som arbetskraftsinvandrare och de som bott här några generationer är okej. Men de andra...
— De beter sig inte som en annan skulle gjort om man flytt från krig. Det är inte värdigt mot landet som hjälper en, de beter sig väldigt arrogant.
Han tycker att tiderna har förändrats. Han säger att folk är öppnare nu jämfört med tidigare. Berättar själv om en episod i Skoftebyns boxningslokaler.
— Jag spelade musik med Ultima Thule när jag tränade för ett tag sedan. Jävla nationalist, sa någon och skrattade. Ingen bryr sig. Senare slog jag ner träningssäcken. Jag hoppade jämfota på den och skrek "Somalier!" Alla skrattade, även araberna. Det kanske var dumt sagt, men...
Högerextremisterna består av en grupp på ett tjugotal personer som vandrar runt mellan Sverigedemokraterna och andra högerextremistiska organisationer. Men genom att spela på rädsla, på hudfärg och det främmande har de dock skaffat sig inflytande bland en del andra ungdomar i 13-15-årsåldern i Trollhättan.

Trollhättan är en relativt liten stad med cirka 50 000 invånare, och alla ungdomar måste på ett eller annat sätt förhålla sig till konflikterna och gängstriderna. Även om man själv inte blivit antastad v drivande gäng i centrum så har de flesta ungdomar i Trollhättan vänner eller bekanta som råkat illa ut. Jag träffar Janus, Christian och Markus som går på fin- och verkstadsmekaniska linjen på Nils Ericsonsskolan. De tillhör inte något av gängen från Lextorp eller Kronogården.
— Det har blivit hårdare. Förr slogs man en och en, nu är det ofta flera mot en, säger Markus.
För något år sedan blev Janus nedslagen i centrum av tre invandrare:
— De turades om att slå. Innan dess hade jag inget emot invandrare. Men efter en sådan händelse blir man hatisk.
— Jag tycker inte att man behöver nedvärdera alla svartingar för att någon gjort något, säger Christian. Ändå är det lätt att dra alla över en kam.
Alla tre är irriterade över Trollhättans rykte och talet om rasism. Christian:
— De kan vara lika mycket rasister de. De bedömer ju oss efter vår hudfärg. Det sägs det inget om.
Svenskheten är viktig; flaggan och nationalsången. Janus:
— Det var fel att vi inte fick sjunga nationalsången i skolan i våras. De sa det skulle vara rasistiskt. Samtidigt var det en invandrare som skar ner den svenska fanan på Fallens Dagar för att han tyckte den var rasistisk. Så kan det ju inte vara.
Christian är stolt över att vara svensk men vill inte bli förknippad med rasism för det. Janus har samma uppfattning som sverigedemokraterna men vill inte gärna ha den stämpeln på sig.
På Magnus Åberggymnasiet möter jag tretton ungdomar, svenskar och invandrare, runt ett bord. Inte heller de tillhör gängen runt den "svarta" eller "vita" fritidsgården. Vi utbyter tankar om attityder och olikheter. Det handlar inte bara om gäng, säger de. Det handlar om stämningen över huvud taget.
Det har skett en polarisering som märks på kläder och märken. "Titta i en skolkatalog, så får du se massor av svenska flaggmärken på skolan", säger en av ungdomarna. "Det är fräckt att vara rasist i dag", säger en annan.
Rakat huvud, bomberjackor och kängor är högsta mode. Skinnhuvudena är berövade sina attribut, sina kläder. Rossana, 19 år:
— I dag har Doctor Martensskorna blivit mode. Vänstern och "syntarna" har tagit över dem.
Emma, 16 år:
— Ja, rasisterna har gått över till "Gettagrips" med skruvade sulor. Det är gamla arbetarkängor med utbytbara sulor. Så har de nassesnörning eller stegsnörning. Vita skosnören är VAM och silverfärgade är White Power.
Mycket beror på vad man har för kläder. Flera runt bordet har eller tänker köpa bomberjacka.
— Bland invandrare har modet växlat. Tidigare var det munkjacka med huva och högskaftade tennisskor som gällde. Nu är det bomberjackor där också. Många av invandrarna rakade dessutom skallarna i somras. Gänget på Kronogården gjorde det, säger Rossana.
— Jag gjorde det, säger Abdu.
De berättar att gänget på Kronogården tog kort på sig själva när de gjorde Hitlerhälsning med rakade huvuden, klädda i bomberjackor. Allt för att driva med sina motståndare. Men modet är flyktigt. Hösten/vintern 1993 var det rastaflätor som gällde. Några brände fast lösflätor vid det egna håret.
Ingen av ungdomarna jag träffade på Magnus Åberggymnasiet har rasistiska funderingar. Ändå är det svårt att frigöra sig från sin omgivning, säger de.
Alla har de på något sätt erfarenheter av konflikterna. Chamoun, 16, har blivit slagen av skinnhuvuden. "Vi var två. De var mellan 20 och 25 personer." Han har också känt sig utsatt av omgivningens misstankar.
— Förut när man gick på stan kunde folk titta snett på en. Som om de tänkte att ‘det är ni som orsakat allt’. Man nästan skämdes.
Rossana kom till Sverige från Chile som åtta månaders baby:
— Jag har alltid umgåtts med svenskar. Det har varit tungt, jag har inte velat ställa mig på någon sida. Jag har blivit kallad både "judehora" och "negerhora".
Tidigare hängde en lapp på skolan: "Slå aldrig en arab, innan du vet hur många bröder han har."
Chamoun är inte förvånad. Orden bygger på erfarenhet:
— Om någon säger att "Jag ska döda dig!" så blir jag inte rädd. Inte ens om han menar allvar. Vi har levt så mycket med krig. Dessutom är det vanligt att man tar hjälp av familj, kusiner och vänner när man behöver.

Abdu, 17 år:
— När det blir bråk mellan svenskar och invandrare snackar oftast svenskarna, vi invandrare slåss hellre direkt.
Hur ser de på varandra, vilka fördomar luftar man?
Emma:
— Det är mycket snack bland tjejer om att araberna har guldsmycken och fina kläder.
Hanna, 16:
— Bland tjejer handlar det också mycket om att arabkillarna kan vara påträngande, man blir illa berörd.
Maria, 19:
— Det är många rykten. Det mesta är avundsjuka om pengar och grejer.
Är svenskar mer rasister än folk i andra länder?
Nej alla har sina fördomar.
Rossana, 19, från Chile:
— I Chile tycker man illa om indianer och araber.
Amer, 18:
— I södra Irak har man kurder.
Abdu:
— i Libanon finns det 52 gäng.

Musiken och kläderna har stor betydelse. I en värld där valen är oändliga och konflikterna starka är grupptillhörigheten viktig. I Trollhättan har det, grovt uttryckt, under en lång tid varit Ultima Thule mot Public Enemy.
För gänget på Lextorps fritidsgård gäller bomberjacka, Doctor Martensskor och kamouflagebyxor modell City Camouflage (grå-svart-vita), Woodland (grön-bruna), "tigerstripes" eller svarta, modell M59 (armémodell). Musiken är aggressiv. Ultima Thule är det självklara valet för alla.
"Det gäller att få ur sig lite hat." Anders rabblar namnen på grupper i flera minuter. De flesta grupper på yttersta högerkanten. Det låter som en reklamkatalog för ett nazistiskt skivbolag.
— Skrewdiver, No Remorse, Dirlewanger, Vit Aggression, Division S, Brigad Votan, Pro Patria, Agent Bulldog, Cannibal Corps, White American Youth, Brutal Attack... Henrik fyller på med Ku Klux Klanbandet Clansmen.
Gänget på Kronogården har andra idoler. För Samir var det Dr Alban och Metallica som gällde när han kom till Sverige. När han flyttade till Trollhättan bytte han stil och gick över till hip hop. Han fick höra talas om Public Enemy, de var bra för de hatade vita.
— När rasismen växte började jag gilla Public Enemy. Jag tänkte att hatar ni mig, så hatar jag er.
För Yasu har det alltid varit hip hop och reagge som gällt.
— Bob Marley är kungen. Jag gillar Public Enemy, vet vad låtarna står för. Men ingen hemma tycker om det. Jag tyckte Public Enemy var bra. Jag tyckte de var mot VAM:arna.
— Okej då, döda för döda, tänkte jag liksom.
Kläderna ska vara vida, hip hop. Militärbyxor går också bra. Malcolm X var högsta mode ett tag. På ett handgjort flygblad står en grovt stiliserad ung man iförd solglasögon, baseballkeps och en singletröja med texten Malcolm X på bröstet. Han är byggd enligt gängse idealbild med kraftig, vältränad överkropp.
I handen greppar han en motståndare i Ku Klux Klankåpa som dras i smutsen.Texten lyder:
"Shoot the rasist! If you hate us we hate you. Mother Fucker, Bitch, tramp, hore. What ever, get your shit face out now — fucker!"

H-ore
I-diot
T-ramp
L-ow class
E-at shit
R-etired.

När Björn själv berättar om moskébranden talar han om det som en fyllegrej. Gänget satt ute i en glänta, på sin mötesplats den sommaren.
— Det var ett förslag, något som kom. Något att göra.
Man valde mellan Lextorpskolans barack och moskén. Det blev moskén, det skulle ge mera uppmärksamhet. Sagt och gjort.
Björn var ordentligt berusad och alla spärrar var borta. Tre unga män tankar bensin, gör en molotovcocktail, går ner till moskén, slänger iväg flaskan. Elden tar sig inte, de tre går hem. "Shit, det tog sig inte!"
Men det glödde i isoleringen i en vägg. Under natten brinner moskén ner. Resten är historia.
Tingsrätten dömde Björn till tre och ett halvt års fängelse. I hovrätten sänktes straffet till två år. Nu är det alltså fängelse som väntar Björn och vägen dit, från bildandet av Sverigedemokraterna ser spikrak ut:
— Jag var med och bildade Sverigedemokraterna tillsammans med tio andra. Jag kände att jag inte gillade svartingarna. Jag hade ju alltid med dem att göra, fick alltid se mig om över axeln.
Men Sverigedemokraterna var ett nytt steg?
— Det jag visste om Sverigedemokraterna då var att de ville stoppa invandringen och att de sa nej till EG. Det var de frågorna jag fastnade för. Men jag vill inte ha ut alla invandrare. Jag vill bara inte ha det som det är.
Tidigare var Björn övertygad punkare, likt många Sverigedemokrater i Trollhättan. Någonstans bytte han perspektiv.
— Jag vet inte, det gick så fort. Som punkare sökte jag frisedel från militärtjänsten. En punkare försvarar ju inte sitt land. Men jag tror inte du kan få fram var övergången skedde, inte hos någon. Det började lite, till slut — poff, var du där.
— Du måste fatta, att får man stryk, blir man till slut rädd att de ska ta över. Styra och ställa.
Eva Nilsson säger att hennes son får stå för vad han har gjort.
— Handlingen är fruktansvärd, så gör man bara inte. Men han är min son, jag kommer aldrig att släppa honom, säger hon.
Samtidigt förstår Eva både Björns och de andra ungdomarnas frustration. Hon tycker själv, att det är många invandrare i området. Det har kommit många under kort tid och man har svårt för att prata med varandra och förstå hur man ska förhålla sig i olika situationer, till exempel när man blir vittne till hur kvinnor och barn blir slagna.
— Jag ska ta ett exempel. En svensk man åker hiss tillsammans med en invandrarkvinna. När kvinnan stiger ur hissen på den våning där hon bor, möts hon av sin man som ger henne en smäll för att hon varit ensam i hissen med en annan man. Det är svårt att förstå det som svensk.

Familjen Nilsson har vänner bland invandrarfamiljer, bland annat muslimer. Ordföranden i den shiamuslimska församlingen bor granne med Björn och hans föräldrar.
— Jag pratade nyligen med en vänsterpartist som är kommunalpolitiskt aktiv. Han sa att han "ville ha Trollhättan som det var förr." Vem vill inte det? Men det går ju inte.
Eva känner till stämningarna i bostadsområdet. Hon är mycket ute och pratar med ungdomarna. Många ungdomar lever i trasiga familjeförhållanden. I alla år har hon hållit efter sina barn. Hämtat dem på stan om så varit nödvändigt. Det gjorde hon även den natten moskén brann. Men hon kom för sent.
Det finns något som skrämmer Eva Nilsson mer än Sverigedemokraterna och högerextremisterna. De är bara några få. Det som skrämmer henne är den tysta majoriteten.
— Lyssna på folk på bussen, eller i affären eller på fotbollsläktarna så får du höra. Det är bedrövligt. "Jävla invandrare!" "Ut med packet!" De vuxna är många gånger värre än ungdomarna.
I dag är det relativt lugnt i Trollhättan. Rakade skallar har fått hår på nytt. Kläder har bytts ut. Många ungdomar har blivit skrämda. Fler har åkt i fängelse eller blivit omhändertagna av socialtjänsten. Men nya generationer står på tur. De har redan börjat prova ut scenkläderna och leta efter musiken.
Och snacket går. På bussen, i affären, på läktarna, i skolorna, på fritidsgårdarna...

Fotnot:
Björn, Eva, Göran, Samir, Yasu, David, Henrik, Anders och Per heter egentligen något annat.

av Lasse Winkler
XEFOREORTAGE

I Socialpolitik nr 1-2/96 återvänder Helena Östlund och fotografen Laila Westerståhl till Trollhättan och träffar tjejerna på Kronogårdens och Lextorps fritidsgårdar, mitt i motsättningarna mellan de aggressiva killgängen.