"Om du mår tasligt är det ditt eget jävla fel"

ATT LÄSA

Det har stormat kring hasselapedagogiken förr. Nu är det dags igen, när dokumentärromanen Utan en tanke av Lotta Thell kommer ut. Det är en svidande vidräkning inifrån, underifrån, av Hasselas arbetsmetoder.

För 16 år sedan togs Lotta Thell in för vård på ett behandlingshem, som sade sig arbeta enligt hasselamodellen. Hon var, bara 15 år gammal, redan heroinmissbrukare. Hon skrevs ut tre år senare med, anser hon, en ännu starkare identitet som narkoman än när hon kom dit. Hon har sedan dess fortsatt brottas med orsakerna till varför hon en gång började med narkotika, men också med sviterna efter den pedagogik behandlingskollektivet använde sig av.
Idén till dokumentärromanen fick Lotta Thell för några år sedan, när hon hörde talas om en bok som granskat hasselapedagogiken, och som ställde sig kritisk till arbetsmetoderna. Författaren skrev att han fortfarande saknade röster från de berörda, de intagna på hasselakollektiven. Det blev en tändande gnista för Lotta Thell. Hon satte sig vid en dator och skrev på tre veckor Utan en tanke dokumentärroman om makt och missbruk. Det är en skrämmande inifrånberättelse både om en missbrukares liv och leverne, och om en pedagogik som bygger på att först ta ifrån och bryta ner, innan man kan bygga upp och stärka. Och om bara det första steget fungerar, vad händer då?
När bokens huvudperson Eva, Lotta Thells alter ego, just kommit fram till behandlingshemmet mår hon dåligt. Hon håller på att tända av.

Regnet hade övergått i ett lätt duggande. Eva frös, men tyckte ändå att det kändes skönt med regndropparna mot sitt ansikte. Hon stod kvar nedanför trappan när transporten åkte iväg. Nu var hon alldeles ensam med monstret som stod däruppe på verandan och glodde ner på henne med små pliriga ögon, inbäddade långt inne i fettvecken. Hon sa ingenting, bara tittade.
Eva tittade tillbaka men efter en liten stund måste hon vika med blicken och då först öppnade den stora människan munnen. "Jaha, så du är Eva du." Eva svarade inte. Vad ville människan att hon skulle svara? "Nej, det är jag inte", kände sig Eva frestad att svara, men orkade inte. Hon mådde för dåligt för att tjafsa, och skulle hon lyckas snilla till sig någonting som hjälpte var det väl bäst att inte vara alltför obstinat. Dummare än så var hon inte. "
Jag mår jävligt taskigt. Kan du ge mig någonting?" Eva sneglade försiktigt upp mot kvinnan och tog samtidigt stöd med handen mot trappräcket. Den målade ytan var hal av regnet och handflatan gled iväg så hon tappade balansen och föll framåt mot trappan. Hon tog emot sig med den andra handen och reste sig upp igen. Snart skulle hon inte orka stå längre, men hon vågade inte gå uppför trappan mot monstret heller, så hon stod kvar, blöt, darrig och grå i ansiktet. Hon lyfte inte upp blicken innan hon upprepade sin vädjan om medicin. Hade hon gjort det skulle hon nog valt att vara tyst. Monstret, som Eva nu hade döpt henne till, var mörk i ansiktet av ilska. Hon drog djupt efter andan och röt: "
Ge dig någonting! Vad fan tror du att vi sysslar med här? Det här är inget jävla sjukhus, det ska du ha jävligt klart för dig! Du är här för att sluta knarka och inget annat. Hårt jobb vet du, det är det enda som räknas här och om du mår taskigt är det bara ditt eget jävla fel! Det är väl för fan inte jag som har tryckt i dig skiten. Förresten så har din socialassistent talat om att du redan har tänt av, så försök med något annat va!

En 15-årings första möte med det behandlingshem hon skulle bo på i tre år.
I nästa utdrag ur texten är nykomlingarna på fjälltur. Det ingår i fler behandlingsmodeller än Hasselas att bege sig iväg någonstans tillsammans, för att samla gruppen och öka känslan av tillit och gemenskap. Det är nu inte riktigt den bilden Eva får av turen.

Det var inte meningen att det skulle vara trevligt i fjällen. Det var inte heller meningen att svårigheterna skulle stärka dem och svetsa ihop dem till en grupp, eller att självförtroendet skulle stiga i och med hindren de tog sig över. Det hade man ju annars kunnat tro, eller velat tro kanske. Egentligen var det precis tvärtom. Att vistas i fjällen skulle vara så jävligt för dem att de skulle börja längta till kollektivet i stället. Kollektivet skulle bli hemma för dem. Utan veckan eller veckorna i fjällen skulle aldrig kollektivet kunna framstå som hemma, som en trygg och framför allt en bekväm plats att vara på och tanken på att rymma skulle ha varit för stark. Här ute i vildmarken blev den tanken bara omöjlig.
Dessutom är det lättare att knäcka folk som är riktigt långt från sin normala miljö och som är uttröttade. Men den viktigaste funktionen fjällresan hade var att grundlägga det beteende som var själva hörnstenen i kollektivets hela filosofi: grupptrycket och angiverisystemet. Det hade sina praktiska fördelar. Samlar man ihop ett gäng som är vana att alltid tänka på sig själva först och hetsar dem mot varandra så har man på nolltid fått ett gäng som går och passar på varandra. I stället för att hålla ihop är det ingen som vet vad den törs säga till någon annan. Om någon får veta något ofördelaktigt om någon annan överväger han eller hon genast på vilket sätt informationen kan komma den egna personen bäst till gagn.
Ingen kommer ner från fjällen förrän Niklas har klippt sig!" Varje kväll i fjällstugorna var det någon som skulle manglas av de vuxna. Helst skulle personen i fråga gråta innan det var dags att krypa ner i sovsäcken. Väl nere i sovsäcken tog de andra nyingarna över.
"Om inte du klipper dig i morgon ska jag trycka ner ditt huvud i skittunnan härute! Fattar du det?! Jag ska bort från dom här jävla fjällen och jag skiter i om du har sparat ditt hår i tio år! Hajaru?!

När Lotta Thell fortsätter att beskriva vistelsen på behandlingshemmet och människorna där, är varken de intagna eller personalen direkt återgivna med riktiga namn eller exakt personlighet. Snarare har hon blandat iakttagelser och egenskaper hon sett, både i knarksvängen i Stockholm och på kollektivet, i de olika figurerna. Det finns en ilsken humor i boken, som underlättar läsningen som bitvis är ganska skrämmande. I berättelsen om ett flyktförsök får den spela fritt i ren situationskomik. Men det finns ljuspunkter av ett mera alldagligt slag också, som när Eva får en kamrat i byn utanför behandlingshemmet. En jämnårig tjej med samma ridintresse som hon själv på besök hos morfar i granngården.
Men det är givetvis att beskriva rutinerna och arbetsmetoderna inne på själva kollektivet, som är bokens huvudsyfte. Nästa utdrag är därför ett exempel på regeltillämpning. Självklart måste ett behandlingshem ha regler, men tillämpningen kan ju se lite olika ut.

Ingen av nyingarna fick ge sig till att ringa själva. Det fanns en extra hörsnäcka till varje telefon och de vuxna avlyssnade alla samtal. Det spelade ingen roll om det var en kompis eller mamma eller socialen som var i den andra änden. Varje samtal skulle avlyssnas, varje brev läsas och eventuellt censureras. De vägarna skulle vara stängda. På skolan fanns det ett par mynttelefoner men där fick de aldrig gå för sig själva. Som en skock får blev de fösta mellan lektionssalarna, rökrutan, matsalen och bussarna. Mycket förnedrande.
"När ni förtjänar ett sådant förtroende ska ni få gå själva." "När gör vi det då?" "Att ni är störda av det visar bara att ni ännu inte är mogna för större frihet. Det är ett hårt jobb att förtjäna förtroende!"
Så gick de på om någon mot förmodan och sitt eget förnuft vågade ifrågasätta någonting någon gång. De vuxna var specialister på att vrida ord tillbaka mot den som sagt något. Det gick aldrig att vinna i en diskussion. Det blev aldrig någon diskussion, de vuxna ville inte veta av det.

Lotta Thell säger att hon inte har överdrivit i romanen. Tvärt om för att inte äventyra trovärdigheten. Personalens språkbruk var till exempel ännu grövre än i boken; fler hårda ord, svordomar och runda ord än hon tagit med. Hon berättar också att det finns händelser, som hon fortfarande inte orkar tala om, än mindre skriva ner, för att det fortfarande gör för ont att minnas.
Men det hon skrivit räcker gott. För att förmedla bilden av en behandlingsmetod, där frånvaron av kärlek och respekt är skärande.

av Maria Wallin

 

Gunnar Bergström, själv tidigare föreståndare för ett hasselakollektiv, menar att den pedagogiska grundsynen innehöll misstaget att skuldbelägga. Varken personalen eller eleverna lärde sig att skilja på handling och person.

Behandlingskollektivet finns inte kvar i dag. Föreståndare Anneli Ravid på Hassela i Hälsingland anser inte att det var ett "riktigt" hasselakollektiv.

 

Litteratur om hasselapedagogiken: Tvånget till frihet, Englund, G, RSFH:s förlag, 1978 Hasselakollektivet en rapport om vårdinnehåll och vårdideologi på ett hem för unga narkomaner, Anna Thelander, StorPrisma förlag, 1979 Fem frågor om Hassela, Anders Andrén, Stencil, Stockholms Socialförvaltning, 1980 Hasselapedagogiken förändring eller anpassning?, Ingela Kåhl, Bokbox förlag, 1989 Bakom vår blindhet röster från Hassela, Kristian Tilander, Carlssons förlag, 1991