Kan vi lära av socialdemokratin på 30-talet?

 

I Sverige växte sig inte nazismen stark på 30-talet trots närheten kulturellt, politiskt och ekonomiskt med Tyskland. Jag har alltid fått lära mig att det berodde på att dåtidens socialdemokrati kunde fånga upp den underliggande oro som annars skulle exploaterats av nazisterna. Även om ”Folkhemmet” exkluderade vissa var det ändå för dåtiden mycket inkluderande och samlade befolkningen för en positiv nationalism där välfärdsbygget var det gemensamma projektet – inte att militärt besegra omvärlden och utrota andra folkgrupper.

Jag tror egentligen inte att främlingsfientligheten idag är större än för 10 – 20 år sedan men däremot har flyktingfrågorna blivit en symbol för ett minskat nationellt självbestämmande och genom att inte ta tag i denna mycket större fråga så ger vi ett parti med sina nära rötter i nazismen spelutrymme.

Men….
Vi har avskaffat vårt folkförsvar och starka krafter vill ha med oss i NATO. EU-medlemskapet genomfördes med en mycket svag majoritet där även stora delar av denna majoritet var mycket osäkra. Vi har fått alltfler lagar som fråntar oss självbestämmanderätt. Nu diskuteras en EU-lagstiftning om enmansföretag som skulle dumpa lönerna rejält i Sverige och det handelsavtal som diskuteras med USA skulle i värsta fall kunna innebära att multinationella företag skulle kunna stämma staten Sverige om vi lagstiftar på ett sätt som minskar deras vinster. De sk välfärdsföretagen för över stora pengar till skatteparadis. Skolan som förenade barn över klassgränserna har nu tvärtom bidragit till ökad segregation. Vi har under 8 år monterat ner vår välfärd och även därmed vår positiva Sverigebild, vår stolthet.

Jag tror faktiskt att vi ska stå upp för en positiv nationalism. Alla som bor och arbetar i Sverige ska ha medbestämmande, vi bygger landet tillsammans oberoende av hur länge vi bott här. Svenska lagar gäller i Sverige och våra skattemedel ska användas inom Sverige (med undantag av bistånd av olika slag). Vi ska återinföra värnplikten och bygga upp vårt försvar och skrota stödet till USA:s krig i världen. Inga svenskar ska kunna delta i krig utomlands om det handlar om FN-insatser. Jag tror tyvärr inte på nedrustning.
Vi satsar på att bygga upp vår infrastruktur, skola, forskning och social rättvisa.

Känns det svårt att ta ord som nationalism i munnen? Det beror på att nationalismen i Sverige förknippas med konservatism och elitism. Men alla som kommer från ett land som varit ockuperat vet att det finns en annan nationalism. Gå bara till Norge så finns en annan typ av nationalism – även om man ibland får dålig smak i munnen av dess överdrifter.

Man måste vara en självständig individ för att kunna leva i ett äktenskap. Det gäller också stater och internationella förbindelser. Man får ge och ta men man måste stå på fast mark och ha en egen identitet.

Tänker jag rätt?

Carin

image_pdfSkriv ut PDF!image_printSkriv ut!
Postad i

2 Kommentarer

  1. Claudette den 22 jan 2015 kl 21:16

    Viktiga frågor med reflekterande kvinnor. Nationalism. För flera år sedan tyckte jag att det var särskilt viktigt för då stod vi inför EU-inträde, hur ska vi värna vårt oberoende och vår neutralitet, varför ska vi flytta så mycket makt till EU, långt bort från eget inflytande?

    Idag har man en mer ambivalent inställning. De nationalistiska krafterna värnar föreställningen om ett svunnet Sverige (med knätofsar som du skriver Gun-Lis) som inte fanns mer än i Astrid Lindgrens barnen i Bullerbyn och möjligtvis under ett par år på femtiotalet med alla pysslande hemmafruar i de nybyggda förorterna. Men redan då hade vi arbetskraftsinvandring som alla gladdes över. Men jag värnar nog även idag den nationella staten, för att det är just nu är det som ger människor ett demokratiskt inflytande i en värld där alltmer globaliserats och makt som görs osynligt genom en allomfattande marknad. Demokratin måste värnas, inte svenskheten för den är det ingen som vet vad det är.

    Claudette



  2. Gun-Lis den 22 jan 2015 kl 21:10

    Ja Carin, du tänker så rätt. Naturligtvis ska vi värna om nationalismen. Men inte vilken nationalism som helst, en nationalism som betyder solidaritet och omfattar alla som bor i landet. Ta vara på det som är svenskt och nordiskt, låta detta utgöra en solidarisk bottenplatta för den förändring som med nödvändighet sker här och i alla samhällen. Bland annat därför att det, som bekant, är det bra att veta vad man utgår ifrån när man ska förändra. Det är kanske här SD brister. Man vet inte vad man utgår ifrån, tror att Sverige har varit ett blomstrande land av knätofsar och kalvstek. Missar att Sverige varit ett mycket fattigt land, med svält och flykt och tiggeri. Jag är övertygad om att det är viktigt med tillskott av människor från andra länder och kulturer, inte minst för att motverka den självgodhet, naivitet och blindhet som för oss allt längre bort från sans och måtta och får oss att tro att livet består av vinstmaximering, direktörslöner och skatteparadis.

    Hur man ska möta SD vet jag inte. Men att media ska sluta upp att hylla dem med artiklar, uppmärksamma inlägg och reportage skulle vara ett steg i rätt riktning.

    Och att vi inte bara ska tala om flyktingmottagningen som en välgärning, att vi tar emot för att det är synd om dom, utan förmå oss att uttrycka glädje över att dom vill komma hit och bidra till att utveckla vårt land.

    Gun-Lis



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

ANNONSER

Vårt nyhetsbrev

Prenumerera på SocialPolitiks digitala nyhetsbrev här!

ENOUGH

Donera till SocialPolitik!

I 24 år har tidningen envist skrivit om allt från barns livsvillkor och kulturens kraft till hur socialtjänst, psykiatri fungerar.

Det tänker vi fortsätta med. Vi behöver ditt stöd!

 

KÖP REKORDÅRENS SOCIONOMER

SOCIALPOLITIK NR 1 2021