Det är ett högt tempo i Thomas Bernhards (1931-1989) prosa. Tempot ligger inte i handlingen eller i en uppskruvad händelseutveckling, majoriteten av författarens verk handlar om personer som sitter och tänker. Det är de ordrika svadorna utan styckesindelning som håller högt tempo. Det är ofta bitskt och bittert, men Bernhard gör de inre monologerna till läsvärd underhållning.

Som göteborgare sedan ett kvarts sekel minns jag de stora, tunga spelmaskinerna som stod i något hörn i minsta kiosk, restaurang, grill, kafé, krog… överallt fanns de blinkande lådorna och nästan alltid satt någon där och tryckte på knapparna, till synes i timmar. Själv provade jag aldrig någon av dem, jag har alltid sett spel om pengar på maskiner som lurendrejeri, att slumpen inte är inblandad utan att maskinen är förprogrammerad. Det verkade alltså vara något skumt som pågick där och jag tittade bort. I samband med maskinerna florerade namnet Rade Kotur i samma anda som tungt kriminella grupperingar… Albanligan, OG, ”juggemaffian” vilket förstärkte känslan av att vilja hålla sig borta.

Som vanligt är det pensionärerna på seniorboendet Cooper Chase som har huvudrollen när en ny spännande historia mejslas fram i den fjärde boken om Torsdagsmordsklubben. Och som vanligt är det väldigt mysigt, om man nu kan få säga det om mordhistorier. Men så är det, det finns en stor mysfaktor och massor av humor när Richard Osman så fantastiskt beskriver huvudpersonerna i Den sista djävulen att dö. Den här gången får vi även ta del av hur Elizabeths man Stephen blir sämre och sämre i sin demens och vad de tillsammans beslutar att göra. Oerhört fint beskrivet så att i varje fall jag börjar gråta.